Mitt ismetande genom åren
Om hur mitt allra första ismetepass 1987 gick och vad jag använde för utrustning då mot nu.
För att nämna en del annat så går artikeln in på saker som ibland kan vara svårt att finna info om. Som hur brant olika borrmärken skär genom isen kontra varandra, om ismetespön måste vara styva, sänkesvikter och användande av ekolod i isfisket.
Nämner hur det var när jag efter många om och män och ofrivilliga bad äntligen landade en rejäl gädda.
Berättar om vad kylan i norrbotten kan ställa till med.
Jag har lagt många pass på ismete efter andra arter, men artikeln har fokus på gädda.
Sett till när jag började ismeta har jag fått alldeles för få stora gäddor. Jag började prenumerera på fiskejournalen 1984 (har en del lösnummer som är äldre än så) och jag vet inte när, men jag har ett svagt minne av att jag såg en artikel om att bygga ismetespön. Likaså ett svagt minne av att jag läste att spöna skulle vara styva. I alla fall så var det vanligt förekommande i gäddartiklar i fiske i öppet vatten, att spöna ska vara riktigt styva. Numer har jag en stor förkärlek för att vända och vrida på fakta och info, för att se om jag tycker det är rätt eller ej, eller om det går att göra bättre. Men på den tiden var det mer att det jag läste det var lag... Så nog fasen blev ismetespöna styva!
Ismetet var ovanligt denna tid i hela landet. Stora ismeteexplosionen kom väl igång i slutet av 90 eller början av 2000-talet.
Jag visste ingen som ismetade så hade ingen att fråga. Innerst inne kände jag mig skeptisk för att fiska gädda på vintern, kändes som det borde bli för lång väntan, om det nu skulle nappa alls.
Premiärpasset
Det var 3 eller 4 spön jag byggde. Jag tog de spön som fanns tillgängliga som det inte verkade som att någon i familjen skulle använda. Jag kapade och byggde om dem. Ett spö (som jag kommer att återkomma till flera gånger längre ned i artikeln) inser jag i efterhand möjligen kunde ha varit värdefullt. Ett gammalt splitcanespö i mycket gott skick. Är jag inte totalt ute och cyklar plastcykel så är de gjorda av bambu. Har förstått att en del gamla kan vara värdefulla. Troligen hade min farfar använt det spöt en gång i tiden. Jag har nog alla dessa spön kvar, men det är länge sedan något av dem användes.
Premiären blev 1987. Jag valde en liten hemmasjö. Jag har letat bland mina gamla fiskedagböcker och lyckades finna den. Jag ser att jag minns det mesta om fiskepasset rätt.
Jag började med att pimpla upp betesfisk, 4 abborrar och 4 mörtar. Detta första testpass så använde jag vanliga gäddflöten, ej glidande utan fast monterade med en genomgående pinne. Jag skulle ju ändå troligen inte få napp så... Men de hade i alla fall en väl synlig kula längst upp på pinnen, långsmala flöten. Flöten hade jag ingen brist på, för när jag som barn började fiska gädda blev det kanske ovanligt nog nästan direkt gäddmete. Första åren bara flötmete men sedan började jag ofta komplettera med något spö för bottenmete med glidande sänke (byggde mig bland annat ett nappalarm av ett väskryckar larm...) Men flötmete var min huvudmetod, att lägga ut på flera spön sedan hålla koll på dem och lägga om dem eftersom. Landfiske på relativt grunda ställen, jag använde fast monterade flöten på den tiden.
På splitcanespöt hade jag monterat en gammal multirulle utan slirbroms, jag tror att även den var efter min farfar. Jag hade laddat den med 0.40 mm nylon.
Jag använde ståltafs med en 3 krok och så ett sänke en bit upp på linan.
I fiskedagboken framgår tydligt hur skeptisk jag var till napp. Jag la endast ut ett spö, splitcanespöt, klockan var då 13.30. När jag efter någon minut tittade efter så var flötet borta och linan matade ut... Jag skyndade mig dit och vips så hade en liten gädda fått snabblift upp ovan isen, vikten låg runt 0,5 kg. Citerar fiskedagboken "Jag blev mycket glad men tänkte ändå att det måste ha varit en tillfällighet"
Men jag satte på en ny mört och la ut i samma hål. Men nu fick jag ändå lov att inse att detta kan ju kanske funka! Så jag la ut ett till spö just intill. Men det var splitcanespöt igen som skulle få jobba. Tog bara ca 4 minuter så sjönk flötet igen! Jag skyndade fram och smällde till med ett mothugg och jag började dra in gäddan. Men efter ett tag så gjorde den en så hård knyck så jag kände mig tvungen att släppa veven för att ej linan skulle gå av. Jag hade klantigt nog inte memorerat ett dugg hur jag skulle gå till väga om en finare gädda skulle hugga. Som sagt ingen slirbroms och hade inte tummen på spolen när jag släppte veven, så spolen och veven fick bra fart. När jag så hade fått in all löslina så var gäddan borta. Det sved säkert.
Jag bytte mört och sänkte ned. Nästan direkt for flötet under. Gäddan följde med upp till hålet, men där slapp den, rackarns!
Puh, ja, den gäddan lär ju inte ta igen, väl? Men efter ett tag försvann flötet igen. Nu hade jag tänkt om. Jag gjorde mothugg och vevade bara upp den en bit för att sedan fighta gäddan genom att hålla linan mellan fingrarna och låta gäddan rusa med lagom press. Nu låter ju detta som att det skulle vara en stor gädda, så var det dock inte. Däremot var den rätt stor för mig då. Jag kunde väga den till minst 2,4 kg (ja, så har jag skrivit i fiskedagboken, minst 2,4 kg, så den kanske vägde lite mer) Nu kan jag ju dock inte veta om det var samma gädda alla 3 gångerna, men det är fullt möjligt.
Jag la ut igen och en kort stund senare nappade det igen, på samma spö i samma hål... Det var en till gädda i halvkilos klassen.
Som sagt, det framgår tydligt i fiskedagboken hur skeptisk jag var, jag trodde nog att OM det ens nappar så blir väntan för lång för att det ska vara acceptabelt. Men tji fick jag, för efter 30 minuter hade jag fightat fisk 5 gånger varav 3 landade, svar nog... Fränt också att allt var på samma spö och i samma hål.
Jag berättade sen om mitt isfiskande för några grannar vilka blev nyfikna och började hänga med mig ibland. Vad jag minns så använde de underdelen på vanliga små haspel eller spinnspön. Det är ett tips för den som vill prova på ismete men inte i alla fall ännu vill köpa färdiga ismetespön. Sjön var en kul sjö på så sätt att det nappade bra. Jag kan faktiskt inte minnas en enda gång att vi blev utan napp. Största tog vi i skymningen när jag och grannen hade packat ihop alla utom ett av mina spön. Där var flötet under! Igen så var det på det "magiska" splitcanespöt. Men nu var i alla fall taktiken redan klar från början, mothugg sedan ta linan med händerna. Denna gädda kändes tyngre än de andra jag fått. Blev lite givande och tagande, det hade börjat skymma så jag sa åt grannen att hämta ficklampan och lysa när jag försöker leda in fisken i hålet. Jag fick upp gäddan mot hålet men då satte den iväg i full vart, jag lät linan slira mellan fingrarna och märkte då på allvar hur obra det var med ett fast flöte... Men det löste sig, upp kom en gädda på 4050 g 87 cm. Jag minns att jag var riktigt, riktigt stolt över den.
Nu hade jag både lärt mig att ismete funkar och att fast flöte inte är någon höjdare. Jag skaffade mig precis samma typ av spröt som jag och de flesta använder än i dag. Jag täljde mig pinnar och borrade hål i toppen för att trycka ned spröten och jag monterade mekanismen för att använda knallkork. Detta med knallkork tyckte vi ju bara var så fränt. Knallen är hög så smäller det när man står med örat intill så är det däremot inte lika kul...
Stor djungel
Men så kommer jag in på det jag skrev i inledningen, att jag fått för få stora gäddor sett till hur länge jag ismetat. En orsak är det att jag under de första åren fiskade i den lilla hemmasjön, som inte verkade hysa stora gäddor. Det fiskades rätt mycket efter gädda där. Men vi hörde aldrig talas om någon stor gädda. Jag ismetade på i princip varje fläck av sjön jag kom att tänka på. Jag provade på djupet och provade i branter och provade grunt i vassar. Vi nötte på hårt med spinn, trolling och flötmete men fick aldrig någon så stor som den jag fick på ismete.
Sedan så flyttade jag till Luleå 1992. Jag höll på med tävlingspimpel och jag minns att något av det första jag frågade mina nya fiskevänner var om de brukade ismeta... Men ingen gjorde det och de hade inte heller hört talas om att någon provat.
Så nu var det en stor djungel... Blev inte mycket ismete under främst de första ca 4 åren. Man visste inte riktigt i vilken ände man skulle börja. Söka själv och man hade inte en aning om var det skulle kunna finnas chans på fina gäddor?
Skulle jag satsa på hav, älv eller sjö? Ja, jag hade ingen aning, så vad gör man? Jo, man testar dem alla... Redan första sommaren i Luleå så köpte jag en båt, ingen trailer så jag hyrde släpvagnar för att flytta runt båten. Ekolod hade jag redan sedan tidigare, nu hade man i alla fall fått lite grepp om några vatten, i alla fall hade man hittat ställen man inte ville prova, alltid något...
Bland annat så körde jag ett ismetepass i råneälven. Det gav mig flera gäddor men ingen stor. Vad jag då inte kunde ana var att jag många år senare precis på den platsen skulle plocka en riktigt fin gädda.
Först 1999 började jag att ismeta med andra här uppe. Vi provade olika sjöar, det året blev en skapligt grov gädda från en ny sjö den tyngsta. Men är ganska långt dit så sjön rann ut i sanden.
Sedan beslutade vi oss för att utforska råneälven på riktigt. Så vi har provat från mynningen och ända lågt upp i älven. Men det har varit riktigt svårfiskat. Visst har vi fått gäddor, men medelvikten har varit dålig. Men vi gav inte upp, jag var fast besluten att testa flera ställen till.
Jag letade igen en text som hjälper mig att minnas en intressant fiskehelg på (och i) råneälven 2002 ännu klarare.
Här kommer lite text i dåtid. Så sent som i torsdags var jag där och hann med att testa igenom 7 platser efter betesfisk, och också ismeta ett tag på en av dessa. Så i helgen gjorde vi en satsning. I lördags körde jag, Conny och Robban en heldag. Första stället gav 2 napp, en landad liten gädda och en tappad lake i kilosklass. Vi bestämde oss för att byta ställe.
Vi följde isens skoterled, hade gått denna sträcka 2 dagar innan. Jag gick först, på ett ställe tyckte jag isen såg lite mystisk ut, den såg svag ut, nja, tänkte jag den kan nog hålla, men det gjorde den inte... Precis när jag trampade igenom så hade jag sett snett framför mig att den ser riktigt dålig ut... det var en sekund för sent jag såg det... Men jag kunde snabbt slänga mig bak och ta mig upp utan missöde. Oj, sa jag, där ser man... Robban kom fram i hjälpposition, nä, det går nog bra sa jag. Men ok, tag tag längst bak i pulkan för säkerhets skull. Jag tänkte att det borde nog räcka om jag kryper några meter tillbaka, men ett par meter ifrån där jag gått igenom så brakade jag igenom igen, krypande... Men jag hade hållbar is för händerna så jag kunde utan problem hiva mig upp, jag tyckte Robban hade borrat nog så hann skulle inte behöva förta sig... Jodå, så det gick bra, några småsår på händerna och lite vatten som kom in i flytoverallen under hakan, men dessa saker var inte värre än att vi kunde fortsätta som vi tänkt, med fiske fram till skymningen. Denna plats gav oss 4 napp med 3 gäddor landade, men också dessa var riktigt små, minigäddor. Vi snackade om hur svårt det verkar vara att hitta stor gädda i råneälven på vintern.
Men skam den som ger sig. Jag och Conny steg upp tidigt söndag morgon för att fortsätta fisket, Kjell anslöt på eftermiddagen. Nu satsade vi på den plats jag trodde mest på. Det var den plats som jag hade provat en massa år tidigare och då fått ett flertal gäddor.
Men enormt vad trögt det nu var. Vi hade haft 6 fällningar, men endast en landad, (liten) de verkade vara enormt försiktiga denna dag av någon anledning, de flesta hade spottat ut innan vi var framme vid hålet. Men jag tror att alla eller i alla fall många av dem var riktigt små, som många av gäddorna är här. Men det var ju det här stället jag av olika orsaker trodde mest på, det måste gå att få en fin. Kjell och Conny hade precis åkt, men jag kände att jag ville fiska lite lite till. Men dags att börja packa ihop.
Men under tiden som jag plockade ihop prylar så kom ett till napp!! Hade jag börjat packa ihop en liten liten stund tidigare hade den inte hunnit nappa. Jag skyndade mig fram till hålet med "första hjälpen" utrustning. Linan löpte ut i en mer bestämd takt än jag var van, det var nog det som gjorde att jag kände på mig att det här kan vara större än tidigare. Greppade spöt, ett normark red pilker, mothugg och pallnit! Oj, nu sitter jag fast han jag tänka, men inte då, en läcker kamp började.
Jag hade upp den mot hålet ca 15 gånger men den drog iväg ner varje gång efter den varit mot iskanten. Jag såg en skymt av den och tänkte att den var ju inte så stor. Men så tittade jag igen, och jo, den har ju en rejäl skalle ju!! Isen var på denna plats ca 65 cm, problemet är ju att få in skallen i hålet och få upp gäddan så man når den. När jag såg hur stor den var fick jag byta taktik, ville inte dra åt bromsen för att få in skallen, då kan ju linan brista eller krokarna böjas eller tappa sitt fäste. Så tog tag i spöt ca på mitten, då hade jag bra känsla för att nypa åt runt linan, och kunde direkt släppa när den rusade. Fick upp skallen, men den drog direkt iväg, var chanslös att hinna nå den. Fick upp skallen igen och nu långt upp i hålet så att jag nådde den, YES!! Upp kom den, var den över 10 kilo?? Jag misstänkte det.
Som tur var så kom en kompis till Kjell förbi med skoter. Han hjälpte mig med vägning och fotning. Jag säckade gäddan och gjorde i ordning alla prylar som behövdes, vi kunde väga gäddan till 12125 g.
Följande hade jag skrivit strax efter fångsten "Känns så jädra skönt att letandet till sist gav resultat!! Nu är alla test värd sitt slit flera gånger om!!"
Det hade ju varit tungt med allt letande i sjö, älv och hav. Många gånger hade man suttit ute och frusit och blivit utan gädda eller så bara någon liten stackare. Så jag var enormt nöjd över denna fisk.
Men faktum är att vi inte fiskat här så mycket efter detta. Jag har känt för att leta ännu mera platser och vatten. Dessutom var att ta en reggädda (över 12 kg) huvudmålet med ismetet. Inte minst då målet är klarat finns det någon anledning att nöta mycket på en och samma plats. Men de pass vi ändå kört där har inte gett bättre än ett par på drygt 5 kg. Så inte är det lättfiskat, de flesta gäddorna där är riktigt små.
Men nyletandet gav resultat 2006, via en gädda på knappa 11 kg.
Detta är mina enda ismetegäddor över 10 kg.
Perspektiv
En annan orsak till att det ej är fler stora är att jag valt bort den kanske bästa tiden på säsongen år efter år, höstfisket. Jag kommer inte på rak arm ihåg ett enda år jag börjat tidigt, några år att jag kört nått pass i december vet jag dock men ofta har jag börjat senare än så. För jag har i regel tagit ett långt uppehåll från fisket när säsongen i öppet vatten varit över. Bland annat har jag kört styrketräning och annan fysisk träning istället, som förut var ett stort intresse. Styrketräning körde jag nog som allra hårdast runt mitten av 90-talet (till och med för hårt eftersom jag blev övertränad) Men senaste åren är det mera rehabträning och att bara försöka hålla kroppen i någorlunda skaplig form.
Varför hösten är så bra är ju för att det är så tunna isar och ingen eller lite snö. Vilket ger ruskigt mycket mera ljus i vattnet och fisken är då mer aktiv än när det ligger massa snö på isen.
Så ibland har man känt att tusan också, varför ismetade jag inte i höstas.
Även denna höst har varit bra förhållande då det varit mer eller mindre snöfritt tills mitten av Dec. Ja, det svider lite nu med att man ej testade hösten.
Under 2000-talet har jag lagt många pass i vatten och på platser där jag tror eller vet att det går riktigt stora gäddor, men istället så blir man ofta helt utan. Så jag har många bompass på sådana ställen. Men ska jag ha chans på nytt ismetepers så får man räkna med många bompass. Men vem vet, någon gång kanske. I vart fall så skulle det räcka med att få en gädda med denna kondis i rätt längd.
Däremot nu förra isfiskesäsongen så provade jag flera "normala" vatten. Vanliga små/mellansmå vatten. Ville helt enkelt dra lite fisk. Känslan var att förra säsongen var dålig. Men nu då jag kollade upp det hela så inser jag att så dåligt var det inte. Sammantaget så provade jag 6 vatten efter gädda. I 4 av dem tog jag gäddor över 5 kg, i 3 av dem på över 5,5 kg. Inte så kasst ändå då det bara var ett till 3 pass per vatten. Av de två jag ej fick någon över 5 kg så var ena ett nytt vatten där jag provade en plats jag inte tror någon ismetat på förut, en ren chansning. I det andra vattnet gav fiskepasset den största på 4,5 kg.
Man måste inse att de riktigt stora inte är lätt att dra på beställning. Känslan av att säsongen gick dåligt kom nog av att jag så gärna ville ha en stor och då det inte blev någon så kändes det som det gick sämre än det trots allt gjorde. Jag brukar försöka jobba på att inte tappa perspektivet, jag vill försöka att undvika att känna mig besviken när jag inte fått en riktigt stor (jag inser att jag höll på att tappa det perspektivet förra vintern) Man vill ha en stor så klart, "men man vet ju att det inte bara är att bara". Kör man bara ett eller ett par pass per vatten och får gäddor över 5 och över 6 kg i de flesta så känns det fel att bli besviken.
Var kul att få dra lite gädda, men jag känner ändå att det igen suger på att prova där man mer tror chansen finns på riktigt stor gädda, fastän man vet att det kan bli bompass.
Mjukare spön och mjukare mothugg
Jag började som sagt flötmeta gädda när jag var en yngling, var kanske 1981 eller nått sånt. Men det skulle komma att dröja till mitten av 90-talet innan jag insåg att jag gjorde för hårda mothugg.
Det var ju sånt man hade läst, att det som gällde var styva spön och hååårda mothugg. Så vad gjorde man när man tappade gäddor? Jo, man tänkte på texterna och drog till ännu hårdare... Men med åren började jag tänka till mer och mer själv, ifrågasätta typ allt. När jag flömetade i en kanal utanför Luleå där det nappade gädda efter gädda hade jag guldläge att prova. När jag gjorde hårda mothugg tappade jag gädda efter gädda. Jag provade sen att bara mer eller mindre sträcka upp linan, och då. Jag vet inte om jag tappade en enda gädda till den dagen. En kompis som var med tappade också gädda efter gädda, fasen jag tror man måste göra ännu hårdare mothugg. Nej sa jag, tvärtom, prova med lättare mothugg då kommer du nog att landa mycket fler gäddor.
De hårda mothuggen slet ofta direkt ut kroken ur munnen på gäddorna. Men det med att tänka, allt är sunt förnuft. Om man metar med lång lina ute så krävs ju hårdare mothugg än då man fiskar med kort lina ute. När jag ismetar så brukar jag gå igenom spö för spö i huvudet. Vad jag har för spö, krokar och vilken betesfisk jag har och memorera in mothuggets hårdhet efter detta. Och är det någon gång som en gädda dragit ut mer lina än vanligt så måste även det vägas in.
Samma så klart om jag metar på sommaren. Större betesfisk och större krokar kräver ett hårdare mothugg.
Runt mitten av 90-talet började jag experimentera med att fiska med stora betesfiskar, som gäddor. Till att börja med i öppet vatten. Får man en gädda som är skadad så passar det ju utmärkt att avliva den och använda som agn. Men oj vad mycket gädda man nu tappade. Jag började köra med vanliga tafsar jag gjort och med 3 trekrokar och provade mig fram med mothuggen. Men spelade ingen stor roll hur man gjorde för man tappade ändå mycket mera fisk än då man metar med mindre beten. Men jag ändrade tacklingen efterhand så numer använder jag en egenkomponerad idé till tackel om jag ska fiska med riktigt stora betesfiskar.
Här har jag just tappat en storgädda på en sik.
Någon dag innan hade jag varit och metat sik, jag sparade ett par stycken av dem till detta flötestrollingpass efter gädda. Egentligen var tanken att jag den dagen skulle fiska sik med Robban och Conny. Men det hade redan börjat frysa is invid land så jag kände att det kunde vara sista chansen för gädda det året. Blev så att även Conny blev så sugen så att han först skulle fiska gädda med mig ett tag för att sedan åka och fiska sik med Robban. Det blev ett lyckat fiske för Conny för han tog ett nytt pers, 9,3 kg. Men sedan blev det dött. Conny drog så på sikfisket. Vi hade använt relativt små betesfiskar. Men genom att det nu inte nappade så monterade jag på en sik. Så här skrev jag smått förbannad strax efter fisket.
"Det dröjde inte länge förrän baitrunnern började morra! Mothugg, tvärstopp! Låter ju så "klassiskt" men denna gång så trodde jag verkligen på bottennapp. Vi hade flera gånger innan fastnat i "uppstickande föremål". Men efter ca 5 sekunder så började det att gunga lite lätt i spöt... En jätte hade nypit siken! Gäddan kom fint med mot båten, som stora gäddor brukar, det är som om de inte fattar att det är nått fel. Men när jag hade den under båten så vägrade den komma upp till ytan! Det f-ban flötestrollingflötet vägrade dessutom att klättra ner på linan! Man är tvungen att ge lite slaklina och skaka ner det, men vem f ger slaklina till en jättegädda?? Så medans jag hade press på gäddan så skulle jag med ena handen bit för bit dra ner flötet (gick ej veva ner, ska kastas i soptunnan!) Men hann inte mer än förbereda till vägagångssättet innan gäddan under jämn press förmodligen insåg att nått var galet, och spottade ut siken!!"
Nåja, jag såg ju aldrig gäddan, men jag minns hur stark den var, så det var en stor gädda. Dessutom var betten väldigt djupa. Just det är svårt att se på bilden, men man förstår att fisken som gjort det där inte är liten. Nu var det här ingen jättebetesfisk, men stor nog för att försvåra krokningen, speciellt med vanlig tackling som jag hade på den tiden. Som ni förstår så har jag fotat siken precis efter jag tappade gäddan, hade inte haft några andra napp på den. Man kan inte se bettets bredd på bilden.
Om ismetespön och lite annan utrustning
På grund av mina erfarenheter med tappade gäddor när mothuggen blir för mastiga så förstår ni säkert att jag använder mjuka spön nu. Jag skulle tro att många som ser mina spön skakar på huvudet åt dem. Efter mina hemmagjorda spön så köpte jag normarks red pilker. Jag tycker de är okey för större betesfiskar. Men jag ville ha mjukare spön. Med mjukare spön kan man dessutom ha samma spön då man ismetar efter andra arter, som abborre. Nu kör jag med fladen ice pike. Riktigt mjuka, men det är så jag vill ha dem. Det är inte så mycket till ryggrad i dem, eller enklare sagt då man gör mothugg så får man inte fram så mycket kraft till krokarna. Nu har jag dock inte provat alla spön som finns så kan mycket väl finnas något jag skulle gilla ännu mer. Men även till gädda föredrar jag detta spö framför styvare till små eller medelstora betesfiskar. Man sitter ju i regel nära sina spön så man krokar ofta på kort lina.
Risken minskas att rycka krokarna ut munnen i mothugg med mjuka spön. Kanske dessutom att gäddan börjat sätta hög fart och då är det inte mycket som behövs för att tränga in de vassa krokar som de flesta av oss använder.
Men däremot så har jag med mig ett par tacklade red pilker som jag kan använda till större betesfiskar. Är mera ryggrad i de spöna. 12 kilosen tog jag på red pilker och 11 kilosen på ice pike.
Men grejen är ju annars att bara man tror på spöna så duger dem, alla har olika smak och tycke och gällande mothuggets hårdhet får man väga in vilket spö man har. Det är dock inte kul att fiska med spön om man känner att man inte alls vill använda dem.
Ismetespön är billiga om man jämför med spinn och haspelspön. Ismetespön ska man ju inte kasta med så de måste inte ha dyrt material som bra spön som används för att kasta med har.
Finns fler saker man ändrat sedan premiärpasset, som att man gör tafsarna själv av mjuk wire. Olika dimensioner beroende på situation, 20, 28 och 30 lbs är vad jag brukar använda till gädda. Jag tillverkar dem med olika storlek på krokar. Ismetar jag gädda har jag i regel två 3 krokar (men funkar bra med bara en ska sägas) Fäster den bärande kroken i ryggen på betesfisken och den andra längre fram. Storleken på krokarna väljer jag främst efter hur stor betesfisk jag ska använda.
Jag har inte kört med knallkork på många år. Däremot använder jag en bjällra på varje vippa, kallas ofta ålbjällra. Finns i olika varianter och alla jag provat funkar. Använder både modeller med dubbel och enkel bjällra.
Har under flera års tid till vissa spön använt minialarm. Mer om dem i testat.
Sänken har jag i olika vikter så man kan anpassa efter betesfisken och vad man tror på vid aktuellt tillfälle. Allt mellan 8 till runt 30 gram. Men det vanligaste jag använder är vikter på 8-12 gram.
Ekolod kom jag att använda många gånger under 90-talet. Vid främst röding och öringfiske, men även lakpimpel. Man lärde sig mycket om fiskens beteende. Jag kunde se vilka beten som rödingarna oftast bara kom fram och tittade på och vilka de oftare kastade sig över. Vid lakpimpel blev det vad jag minns bara en gång jag använde det, jag tyckte det räckte för att kolla upp lakens beteende. Eftersom det nappade bra den gången. Jag kunde se att lakarna inte nappade direkt. De kom in och cirkulerade runt betet, då hann jag ta av mig handskarna och vara beredd. En stund senare så nappade alla eller de flesta. Alla ekon såg ungefär lika stora ut, utom ett. Då blev det WOW!! För ekot var så mycket större än övriga (som låg på ca 1,5-2 kg) spänningen steg och så kom nappet. Tyngden visade exakt vad ekolodet visade, detta var en mycket tung lake. Tyvärr så klev den av under iskanten.
Man kan använda vilket ekolod som helst. Jag hade mitt interphaze 200, det har ingen bra upplösning och uteffekt. Ändå såg jag små pirkar och balansare minst 11 meter ned. Är ju att rekommendera att ha ett portabelt ekolod (ifall man inte vill plåga sig) För har man ett vanligt som jag hade så måste man även ha med sig ett 12 volts batteri. Såvida man inte ids börja och dona och fixa och seriekoppla små batterier. Jag hade också gjort ett stativ vars jag monterade ekolodet och kunde fästa en givarstång jag tillverkat.
Till ismete ser jag inte samma fördel med ekolodet. Fast vill man kan man ju ha det till ena betesfisken och sitta och titta. För är riktigt fränt att se rovfisken komma in och attackera.
Det kom att dröja en massa år innan jag började använda pulka. Jag har så länge jag minns älskat att plåga min kropp. Jag släpade runt med isborrar (ja ofta två stycken) levande betesfisk, väska med ekolod, givare och motorcykelbatteri, väskan med spön och övrig utrustning, pimpelskryllan plus fikaväska etc. Detta såg jag som en underbar utmaning att konka runt med kilometervis på isar med mycket snö. Jag har sen fått höra att det såg väldigt kul ut när jag kom knallandes med alla dessa grejor över isen. Jag var då vältränad (vissa perioder mer än 7 tuffa träningspass i veckan, alltså många gånger 2 per dag) körde hårt både styrke och kondition, annars hade man så klart inte klarat detta. Nu är jag inte alls lika vältränad, så det är tveksamt ifall jag skulle överleva tills jag var framme.
Vill man att pulkan ska gå så lätt som möjligt så ska man ha en stor pulka. Det gör otroligt mycket i lös snö att pulkan har stor bäryta, så den går mer på snön än under. Min pulka är liten, så är det lössnö får man gå i ungefär samma position som de som drar lastbilar i strongman tävlingar. Man måste för att ta sig fram, jobbigt men en underbar utmaning. Fast egentligen börjar man väl vara för gammal för sånt där...
Enda fördelen (förutom träningen) med en liten är att den tar så liten plats. Här bild på min gamla pulka inför ett fiske med Ari.
Isborrar Vissa använder motorborr. Det är inget vi kör på. Hade man inte klarat att borra så hade det ju varit det enda alternativet. Men som det är nu så kör vi naturell. Fördelen är ju att slippa strul med bensin, miljövänligare, mindre vikt och inte minst tar mindre plats. Jag har provat 3 helt olika borrar i dimensionen 200-205 mm.
UR Rantanen 205 mm. Den med den brantaste skärvinkeln av dem 3. Så i teorin så går den snabbast att borra med, men teori och praktik är inte alltid samma sak. Har sett att väldigt många oavkortat rekommenderar rantanen 205 mm som den bästa borren till ismete. Fast många som tipsar borde tänka lite längre än så. Att tänka på att vi bor i ett land med olika klimat i norr och syd. Den branta skärvinkeln gör att denna går tungt att borra med.
Det spelar i princip ingen roll hur stark man är (uthållighet/mjölksyra tålighet lika viktigt) när det gäller vissa vår-isar (stöp isar, isar med flera olika lager med snö/sörja/is) för borren kör fast. Det kan gå "lätt" i kanske 60-70 cm sedan bara pang! Det blir som att borra i en stock, tvärstopp. Så funkar vissa av (i alla fall) norrbottens vår-isar. Däremot när jag tävlade så körde jag rantanen i tunnare dimension och då är det inga problem alls att borra en massa hål i tjocka isar. Rantanen är ju snabb (mindre vev varv för att komma igenom isen) så man tjänar tid. Så i mindre dimensioner är det ett bra val. Men nu är det ismete efter gädda jag skriver om. Är man i bra form och inte borrar i isar tjockare än 30-40 cm så är den ett bra val. I övrigt vill jag ej rekommendera den.
Mora Lazer 200 mm Det är samma borr som Mora Ice Artic, bara i en annan färg, men den sistnämnda finns bara upp till 150 mm. Mora Viking är samma borr med kortare spiral. Jag har inte provat någon av dessa samtidigt som rantanen. Men "alla" säger att den skär mindre brant och går lättare att borra med. Den är alltså inte lika snabb som rantanen. Så denna klarar tjocka vår isar bättre. Men ska man använda den till tjocka isar så måste man ändå vara minst i hyfsad form för att borra med den, annars kan jag ej rekommendera den heller.
Moraspiralen 200/175 mm. Det finns också Mora Ice Easy, som är samma borr förutom att denna modell plockar man isär istället för viker ihop och den har inbyggd förlängare, 0 – 7,5 – 15cm. Jag har en moraspiralen 200 mm som jag haft "ungefär hur länge som helst" Så det är den borren jag kan bäst. Men det är inte bara därför den får mest text, det är mycket att tänka på vad gäller denna isborr.
Denna borr skär minst tvärt av de 3. Den har inte bara varit med vid ismete, under många tuffa lakpass också. Vintern 2006 orkade den inte med längre, metallplattan som sitter vid vingmuttern gick av. Blir en otrolig påfrestning på vissa isar, där borren kan "köra fast". Kärn-isar är inga problem. Men en tjock vår-is är speciell. Men när plattan byttes så blev den fit for fight igen. Det som är bra med denna borr är att 175 mm skär passar till den. Jag har använt både 200 mm och 175 mm. Min ismetegädda på drygt 12 kg var relativt fet. Men den gick faktiskt upp utan problem i 175 mm, var inte ens tight. 175 mm går förstås lättare att borra med. Självklart är det enklare att få in fiskens huvud i hålet ju större hål man har. Men det kan finnas olika anledningar till att man (alltid eller ibland) använder 175 mm. Kanske man har någon skada, eller helt enkelt inte orkar eller att man tränar annat och inte vill överträna. Ett alternativ är att köra 200 mm på hösten/förvintern tills isen blivit för tjock. Sedan byta till 175 mm.
En grej värd att tänka på vad gäller moraspriralen är att den har kort spiral. Vilket innebär att då man börjar komma ned mot runt 60 cm har spiralen tagit slut redan och kan därmed inte transportera upp isen/snön. Kan då vara läge att dra upp borren med ett snabbt ryck för att rensa hålet. Går lättare att borra sen. En annan grej att tänka på är att spiralen är anpassad till 175 mm skären. Så när man borrar med 200 mm skär blir det mycket is/snö/sörja att skopa upp.
Vet också dem som klagar på att det lätt fryser is under moraspiralens skär och det stämmer. Men jag misstänker att de som har värst problem med det är "syndare", alltså sådana som ej borrar fast borren efter varje gjort hål. Det är något som jag starkt rekommenderar att göra. Även om man inte skulle gör illa sig själv så kan det komma förbi barn eller hundar som skadar sig. Plus att så länge borren är fastborrad så fryser inte is på skären. Jag har använt min borr många gånger i klart kallare än 20 minus och isfrysning har aldrig hindrat mig från att borra. Har hänt att de första varven "slirar" (det är nog främst ifall man flyttat sig så att borren varit i luften ett längre tag) men sedan borrar den igen. Skulle den ändå inte skära till belåtenhet (ska dock aldrig behövas om man ej syndar) så tryck ned den i ett redan borrat hål till svängen och lämna den där ett tag. Så är den snart fit for fight. Samma funkar ifall en borr har isat så den är svår att vika ihop.
Följer med små tunna metallplattor till moraspiralens skär, tänkta att man kan lägga under för att få en kraftigare skärvinkel. Men det är nog runt 15 år sedan jag experimenterade med det sist så vill inte uttala mig om hur det funkar och blir. Jag ser inget behov i att experimentera mer med det eftersom jag tycker skärvinkeln är lagom till tjocka isar.
En till grej som kan vara värt att tänka på är skärens storlek. Skären till alla borrar jag nämner i artikeln förutom rantanen tar så liten plats så du kan alltid ha med extra. Även priset på dem inbjuder till det, speciellt morasspiralens. Rantanens borrkrona tar mycket större plats plus att den är mycket dyrare så många tar sig nog inte råd att köpa ett extra (lämnar istället in det befintliga skäret på slipning vid behov) Vilket innebär att man står utan borr om man borrar i sten.
För den som tycker sig klara sig med 175 mm hål så tvekar jag inte att rekommendera moraspiralen till tjocka isar, oavsett hur vältränad man är (den funkar ok även med 200 mm skär men då tillkommer som sagt problemet med all sörja som blir kvar i hålet) tills isen är ca 90 cm för sen blir den för kort... Många gånger har handtaget skrapat i isen och då har man alltså borrat i isar runt 90 cm.
Men det finns ju fler borrar än dessa. Exempelvis Mora Ice Pro. Den finns i 200 mm och har en spiral anpassad för den dimensionen. Den räcker också till för att klara tjockare isar än moraspiralen. Många tror nog att denna borr har annan skärvinkel än lazerborren, men så är det inte. Skären har samma bockning och slipning vilket även gäller Mora Ice Micro.
Hoppas jag gjort det hela lite lättare vad gäller att förstå hur brant olika borrar skär. Jag har nämnt 8 olika borrnamn, men det är alltså bara 3 olika skärvinklar.
Av mina erfarenheter och andras så blir en sammanfattning alltså detta:
* Tar mycket brant och därmed få vev-varv för att komma igenom, Rantanen.
* Tar mellanbrant (och alla dessa borrar jag nämner har samma branthet) Lazer, Viking, Artic, Ice Pro och Ice Micro.
* Tar minst brant. Morasprialen och Ice Easy.
Så vad som skiljer mellan borrarna i samma grupper är alltså saker som längd på spiralen, längd på hela borren (hur tjock is de klarar) vikt, hur stor plats de tar i transportläge och pris. Sedan så klart utseendet. Men skulle jag också gå in på allt detta så skulle det nog sluta med att jag måste göra en separat artikel om isborrar...
Mora Nova System. Mora of Sweden har också tagit fram en ny borrserie. Nova sägs vara mycket lättborrad (vilket inte bara dem själva säger) Anledningen till att den går så bra i alla is typer är kompositkronan som skären sitter på. Den har en glidklack på undersidan som inte tillåter skären att ta mer än den är utprovad för. Därför tar borren lika mycket i hård höst-is som i seg vår-is. Den ska gå jämnare utan klassiska tvärstopp som man är van vid med de grova isborrar man använt i vår-is.
Det är säkert fler än jag som hört att i alla fall Novas 160 mm borr hade stora problem med borrkronorna när de kom ut på markanden, de höll inte. Så jag frågade Mora of Sweden rakt ut om det är fixat. Svaret var rakt och med självkritik (självkritik älskar jag) svaret blev detta:
"Vad gäller Nova att den har gått sönder, där kan du vara helt lugn. Vi hade tyvärr inte hunnit testat den första kronan ordentligt innan den släpptes ut på marknaden. Det var klantigt av oss, vi ville inte missa säsongen och då gick det för fort. När vi insåg detta gjorde vi en helt ny krona, betydligt kraftigare och med ett bättre material. Vid jämförande tester mot stålkronor visar det sig att stålkronorna blir deformerade och tappar skärvinklarna snabbare än kompositkronorna."
Här mera info om borrserien.
Skulle den komma i en grövre dimension (har tipsat dem om det) som funkar bra så är det troligt att det skulle bli en storsäljare. Nästan så att jag då skulle börja fundera på att göra slut med min moraspiralen och istället starta ett förhållande med Nova.
Slutligen så kan man fråga sig om en borr som kräver färre varv för att komma igenom isen alltid är snabbare? Personligen så tror jag att om man borrar med en stor sådan (i alla fall i tjocka isar) så blir det automatiskt att man borrar saktare än en med mindre brant skärvinkel. Men med en med liten diameter och man har som mål att borra hålen snabbt så går det snabbare med en borr som skär snabbare, i alla fall om man är vältränad. Mora of Swedens tester styrker också att man inte alltid borrar snabbare med en borr som skär brant. De säger att de citat: "naturligtvis jämför borrar som tar hårt och borrar som tar snällt hur snabbt man tar sig igenom isen. Det har visat sig att man omedvetet vevar snabbare med en som tar snällt och således kommer igenom på samma tid eller rentav snabbare. Detta går naturligtvis att tvista om men vi har upptäckt att det inte alltid går fortare för att det ”råmar” om borren."
Är verkligen alltid lättast möjliga sänke bäst?
Jag brukar ha spön upptacklade med 8 och 12 grams sänken, så att jag kan välja efter betesfiskens storlek och efter situation. Det är avlånga svarta sänken med genomgående hål. Jag har också med mig andra vikter så att jag kan byta om jag tycker det krävs. Man kan tro att rovfisken alltid vill ha en betesfisk som rör sig så mycket som möjligt. Ofta är det ju en fördel (kanske inte minst vid ismete då is och snö gör det mörkare i vattnet) eftersom en livlig betesfisk blir lättare för gäddan att upptäcka. Men i vissa fall kan det faktiskt vara bättre med ett som rör sig mindre, gäddorna är ju inte så aktiva med tjock is med snö på och flyr någon betesfisk undan för mycket så kan de ibland ge upp. Men det måste bli en avvägning från plats till plats, i och med att ett rörligt bete ju ses av fler gäddor.
En gädda här uppe i norr med kanske 80 cm is och 40 cm snö får man räkna med inte heller beter sig likadant som en gädda i söder med tunn is och ingen snö. Eller varför inte som en gädda på våran höst-is.
Lika har jag märkt på sommaren när jag flötmetat abborre. Jag metade där det var mycket betesfisk, det nappade sådär. Men jag funderade, när det är så mycket betesfisk som det var där och då så måste det bara vara bättre med en som rör sig mindre. Jag tänker mig att abborren gör en attack mot ett stim, alla fiskar flyr som vanligt undan, abborren kanske ger upp. Med lätt sänke så flyr också betesfisken undan och abborren kanske missar att det var ett lättfångat byte. Första ändringen jag gjorde var att jag flyttade ned sänket en bit. Tveklöst så började jag direkt dra mera abborre, och fina bitar. Betesfisken kunde inte fly upp mot ytan lika lätt som förut och nu såg abborrarna att den där är lättfångad.
Så ska man dra saker till sin spets så kräver olika situationer olika tackel.
Vad gäller tips för "gäddvård" så går jag inte in på det här eftersom jag gjort det i catch and release artikeln.
Roligaste fighten
Jag och Robban var iväg och fiskade i en sjö, detta var 2003. Jag kopierar här in en text jag skrev samma dag.
"Huvudmålet vara abborre, men vi visste att vi med stor säkerhet skulle få gädda med. Jag hann börja lite innan Robban dök upp. Men gav inga specimenexemplar. Fick några fiskar, bland annat gädda på 3150 och 3700 g.
Men precis när Robban anlände så fick jag en abborre på 810 g. Sedan nappade det bra en stund, vi tappade några, men också flera fiskar som fick syna isen. Blev bara ett par abborrar till, ingen stor, men några fler gäddor.
Jag fick ett napp på min "helt till abborre utrustning". Höll i linan med händerna och gjorde mothugg. Fisken följde med men slapp under iskanten. Jag tog upp tacklet och såg att mörten var okey, släppte då direkt sakta ned, och under iskanten så small den på igen! Direkt ett litet mothugg fast fisk! Det stod rätt snabbt klart att det rörde sig om en gädda, och i rätt bra format... Skulle det verkligen gå, med 0,23 mm nylonlina, liten 3-krok och ingen tafs? Jag fajtade ej mot spöt, utan fajtade hela tiden med "händerna". Jag hade stått nerhukad bra många minuter, och Robban hade hunnit tänka, att värst vad det tog tid för honom att lägga ut det spöt då... Men till sist insåg han vad jag höll på med, och kom dit... Ville inte pressa hårt, skulle gäddan ha rispat linan, så kunde den ju hålla precis hur lite som helst! Hade upp den många gånger mot iskanten, men varje gång så drog den ned med god fart igen!
Men till sist så kunde jag lyfta upp den. 108 cm 7,7 kg. Min största "handfightade fisk" någonsin. Klart rolig fight!!"
Jag minns att jag frös fruktansvärt mycket om fingrarna. Kampen tog lång tid och har ett minne av blåsigt väder. Men jag hade inte en tanke på att ge upp. Jag hade nog kunnat frysa lika mycket om händerna som jag gjorde under ett fiske 1992 och ändå fortsatt, jag ville kort sagt landa gäddan till nästan vilket pris som helst. Trots att jag frös så var nog detta den roligaste fighten jag haft på is. Var linan rispad av gäddtänder kunde den varit "hur svag som helst" så absolut inget fick gå fel, gäddan måste få rusa med lagom press hela tiden. Var spännande och skönt när den var landad.
Här om vad jag menar med fisket 1992.
Förfrysning som skedde under en pimpeltävling 1992. Handflatan uppåt, det är lillfingret som syns med blåsor, det var det finger jag förfös mest. Fotat någon dag efter fisket. 2-3 veckor efter fisket så tappade jag skinn på alla fingrar. Min fiskestil var att sitta jättekort tid i alla bomhål plus att även lämna hålen där det nappat kort efter jag inte känt något. Så jag sprang runt och borrade massor. Så jag hade alltid lite kläder på mig. Men just i denna tävling så blev det sitta och nöta i samma hål. Plus att det var kallt och blåsigt. Satt ca 50-60 min i sista hålet, jag frös så jag skakade så mycket att jag satt och hoppade, så det blev svårt att kroka fisken. Men jag vägrade ta på mig handskar eller stiga upp från skryllan, det nappade ju (många hade avslutat tävlingen och gått till en brasa vid sidan av isen för att värma sig, så ja, det var kallt)
Man kan väl säga att linjen mellan envishet och dumhet är väldigt tunn. Men det går att jämföra med bilens bensinmätare. Man är tvungen att köra soppatorsk (jodå, har gjort det på alla bilar jag haft) för att kunna veta exakt hur långt ned mätaren kan gå. Förfryser man sig aldrig så vet man inte vars gränsen går...
Jag känner att det nästan vore artikeltjänstefel om jag inte också nämner om ett annat kallt fiske. Detta var något år senare. Jag, Pekka och Reijo skulle åka och fiska röding. På morgonen så var det ca minus 25 i Luleå. Vi hade överläggning och beslutade att åka ändå. Vi kom fram och gick in ett hus för att lösa fiskekort. De hade en digital termometer (jag har kollat in den fler gånger och den verkar visa rätt) och den visade på minus 32 grader. Jag har fiskat lake och öring i väder på runt minus 25 (utan att göra upp eld) men det här är det kallaste. Men den här gången så fuskade vi, eftersom vi efter ett tag gjorde upp en eld på isen. Jag frös mest om fötterna så jag försökte värma dem nära elden. Men jag kände ingen skillnad så jag började sätta dem närmre och närmre elden. Sedan efter ett tag när jag tittar på stövlarna så ser jag att värst vad det då ryker om dem. De brann, det brann hål rakt igenom dem (nokia tuura) in till sockarna. I längden så blir det ju inte direkt varmare av det... Nåja, vi fiskade vidare och när vi sen skulle hem så startade inte bilen, inte helt oväntat kanske i den tempen. Rätt olätt också att rulla igång en bil i den tempen. Vi lyckades dock få tag i en traktor, så vi fick bogsera igång bilen. Hem kom vi.
Kan man lära sig något av detta? Absolut. Som hur bilen känns i denna temp. Från startproblem till hur trögt styrning och växelspak går och inte minst hur nära elden man kan ha fötterna med ett par nokia tuura på sig i minus 32 grader tills att det brinner hål i dem (just den erfarenheten är det inte alla som har) Det är som för alla fiskare, man lär sig något varje fiskepass. Något som är bra att göra eller något som är obra. Fisket då? Nja, fisket var ingen succé, heller...
Kan också vara på sin plats att igen påminna den som ev. vill storfiskregistera sin gädda om en av deras regler. Finns säkert dem som vill följa deras regler men som inte vet om denna regel som kom för en del år sedan.
"Vi drar också en tydlig gräns mot angelfiske som Fisketidningarna tyvärr missar gång på gång i sina ismetereportage. Även antalet is-spön på skärgårdsvatten.
Lagexperterna tolkar att angeldonspinnar med vippa som slås fast i isen inte får användas vid ismete. Det är ett för "angeldonsliknande" fiske. Du kan däremot använda angeldonsvippa eller annan signalanordning som fästs direkt på spötoppen (med t.ex. klämma eller gummisnodd). Då blir det en del av spöet, ungefär som en stor Quiver-tip.
Ett annat sätt som många anammat är att bygga ett enkelt stöd som står löst på isen. T.ex. används ofta stora "limklämmor" av metall. OK"
Personligen använder jag sedan länge tillbaka modellen med klämmor (limklämmor eller den modell av klämmor som brukar sitta på t.ex. startkablar, de finns att köpa lösa) där jag tejpat fast en stump med gummislang, vars vippspröten passar. Bild.
Att fiska med angeldon räknas inte till sportfiske, så tävlingar brukar inte heller godkänna angeldonsfiske. Men det är bara att byta till en vanlig fiskeutrustning så är det fixat.
Man hoppas att de som fiskar med sax också gör det. Då går de släppa tillbaka levande. Men även om man så vill ta matgäddor så önskar man att folk ändå kunde lämna saxarna hemma och fiska sportfiske istället. Jag har hört om allt för många gäddor som slitit sig. Saxarna verkar sällan hålla för stora gäddor. Att går inte linan av så går saxen sönder, men på ett sånt sätt så att den fortsatt är ihopslagen. Gäddan kan inte äta mer och kommer sakta att svälta ihjäl.
Jag har själv fått en gädda på trolling i en sjö utanför Luleå som hade en sax som satt över käken, men på ena sidan. Att den just råkat slå igen på ena sidan gjorde att det blev en liten liten glipa på andra sidan munnen när den försökte gapa. Men gäddan var ruskigt mager och det är tveksamt att den skulle överlevt länge till. Antagligen lyckades den aldrig eller väldigt sällan att fånga någon fisk. Min relativt lilla wobbler jag då använde var nog lättare. Gäddan var lång så det hade vart en tung gädda utan sax.
Det får räcka så, gå istället ut och bänd tungt...
Av Krister Wallmark
2010-01-08
För att nämna en del annat så går artikeln in på saker som ibland kan vara svårt att finna info om. Som hur brant olika borrmärken skär genom isen kontra varandra, om ismetespön måste vara styva, sänkesvikter och användande av ekolod i isfisket.
Nämner hur det var när jag efter många om och män och ofrivilliga bad äntligen landade en rejäl gädda.
Berättar om vad kylan i norrbotten kan ställa till med.
Jag har lagt många pass på ismete efter andra arter, men artikeln har fokus på gädda.
Sett till när jag började ismeta har jag fått alldeles för få stora gäddor. Jag började prenumerera på fiskejournalen 1984 (har en del lösnummer som är äldre än så) och jag vet inte när, men jag har ett svagt minne av att jag såg en artikel om att bygga ismetespön. Likaså ett svagt minne av att jag läste att spöna skulle vara styva. I alla fall så var det vanligt förekommande i gäddartiklar i fiske i öppet vatten, att spöna ska vara riktigt styva. Numer har jag en stor förkärlek för att vända och vrida på fakta och info, för att se om jag tycker det är rätt eller ej, eller om det går att göra bättre. Men på den tiden var det mer att det jag läste det var lag... Så nog fasen blev ismetespöna styva!
Ismetet var ovanligt denna tid i hela landet. Stora ismeteexplosionen kom väl igång i slutet av 90 eller början av 2000-talet.
Jag visste ingen som ismetade så hade ingen att fråga. Innerst inne kände jag mig skeptisk för att fiska gädda på vintern, kändes som det borde bli för lång väntan, om det nu skulle nappa alls.
Premiärpasset
Det var 3 eller 4 spön jag byggde. Jag tog de spön som fanns tillgängliga som det inte verkade som att någon i familjen skulle använda. Jag kapade och byggde om dem. Ett spö (som jag kommer att återkomma till flera gånger längre ned i artikeln) inser jag i efterhand möjligen kunde ha varit värdefullt. Ett gammalt splitcanespö i mycket gott skick. Är jag inte totalt ute och cyklar plastcykel så är de gjorda av bambu. Har förstått att en del gamla kan vara värdefulla. Troligen hade min farfar använt det spöt en gång i tiden. Jag har nog alla dessa spön kvar, men det är länge sedan något av dem användes.
Premiären blev 1987. Jag valde en liten hemmasjö. Jag har letat bland mina gamla fiskedagböcker och lyckades finna den. Jag ser att jag minns det mesta om fiskepasset rätt.
Jag började med att pimpla upp betesfisk, 4 abborrar och 4 mörtar. Detta första testpass så använde jag vanliga gäddflöten, ej glidande utan fast monterade med en genomgående pinne. Jag skulle ju ändå troligen inte få napp så... Men de hade i alla fall en väl synlig kula längst upp på pinnen, långsmala flöten. Flöten hade jag ingen brist på, för när jag som barn började fiska gädda blev det kanske ovanligt nog nästan direkt gäddmete. Första åren bara flötmete men sedan började jag ofta komplettera med något spö för bottenmete med glidande sänke (byggde mig bland annat ett nappalarm av ett väskryckar larm...) Men flötmete var min huvudmetod, att lägga ut på flera spön sedan hålla koll på dem och lägga om dem eftersom. Landfiske på relativt grunda ställen, jag använde fast monterade flöten på den tiden.
På splitcanespöt hade jag monterat en gammal multirulle utan slirbroms, jag tror att även den var efter min farfar. Jag hade laddat den med 0.40 mm nylon.
Jag använde ståltafs med en 3 krok och så ett sänke en bit upp på linan.
I fiskedagboken framgår tydligt hur skeptisk jag var till napp. Jag la endast ut ett spö, splitcanespöt, klockan var då 13.30. När jag efter någon minut tittade efter så var flötet borta och linan matade ut... Jag skyndade mig dit och vips så hade en liten gädda fått snabblift upp ovan isen, vikten låg runt 0,5 kg. Citerar fiskedagboken "Jag blev mycket glad men tänkte ändå att det måste ha varit en tillfällighet"
Men jag satte på en ny mört och la ut i samma hål. Men nu fick jag ändå lov att inse att detta kan ju kanske funka! Så jag la ut ett till spö just intill. Men det var splitcanespöt igen som skulle få jobba. Tog bara ca 4 minuter så sjönk flötet igen! Jag skyndade fram och smällde till med ett mothugg och jag började dra in gäddan. Men efter ett tag så gjorde den en så hård knyck så jag kände mig tvungen att släppa veven för att ej linan skulle gå av. Jag hade klantigt nog inte memorerat ett dugg hur jag skulle gå till väga om en finare gädda skulle hugga. Som sagt ingen slirbroms och hade inte tummen på spolen när jag släppte veven, så spolen och veven fick bra fart. När jag så hade fått in all löslina så var gäddan borta. Det sved säkert.
Jag bytte mört och sänkte ned. Nästan direkt for flötet under. Gäddan följde med upp till hålet, men där slapp den, rackarns!
Puh, ja, den gäddan lär ju inte ta igen, väl? Men efter ett tag försvann flötet igen. Nu hade jag tänkt om. Jag gjorde mothugg och vevade bara upp den en bit för att sedan fighta gäddan genom att hålla linan mellan fingrarna och låta gäddan rusa med lagom press. Nu låter ju detta som att det skulle vara en stor gädda, så var det dock inte. Däremot var den rätt stor för mig då. Jag kunde väga den till minst 2,4 kg (ja, så har jag skrivit i fiskedagboken, minst 2,4 kg, så den kanske vägde lite mer) Nu kan jag ju dock inte veta om det var samma gädda alla 3 gångerna, men det är fullt möjligt.
Jag la ut igen och en kort stund senare nappade det igen, på samma spö i samma hål... Det var en till gädda i halvkilos klassen.
Som sagt, det framgår tydligt i fiskedagboken hur skeptisk jag var, jag trodde nog att OM det ens nappar så blir väntan för lång för att det ska vara acceptabelt. Men tji fick jag, för efter 30 minuter hade jag fightat fisk 5 gånger varav 3 landade, svar nog... Fränt också att allt var på samma spö och i samma hål.
Jag berättade sen om mitt isfiskande för några grannar vilka blev nyfikna och började hänga med mig ibland. Vad jag minns så använde de underdelen på vanliga små haspel eller spinnspön. Det är ett tips för den som vill prova på ismete men inte i alla fall ännu vill köpa färdiga ismetespön. Sjön var en kul sjö på så sätt att det nappade bra. Jag kan faktiskt inte minnas en enda gång att vi blev utan napp. Största tog vi i skymningen när jag och grannen hade packat ihop alla utom ett av mina spön. Där var flötet under! Igen så var det på det "magiska" splitcanespöt. Men nu var i alla fall taktiken redan klar från början, mothugg sedan ta linan med händerna. Denna gädda kändes tyngre än de andra jag fått. Blev lite givande och tagande, det hade börjat skymma så jag sa åt grannen att hämta ficklampan och lysa när jag försöker leda in fisken i hålet. Jag fick upp gäddan mot hålet men då satte den iväg i full vart, jag lät linan slira mellan fingrarna och märkte då på allvar hur obra det var med ett fast flöte... Men det löste sig, upp kom en gädda på 4050 g 87 cm. Jag minns att jag var riktigt, riktigt stolt över den.
Nu hade jag både lärt mig att ismete funkar och att fast flöte inte är någon höjdare. Jag skaffade mig precis samma typ av spröt som jag och de flesta använder än i dag. Jag täljde mig pinnar och borrade hål i toppen för att trycka ned spröten och jag monterade mekanismen för att använda knallkork. Detta med knallkork tyckte vi ju bara var så fränt. Knallen är hög så smäller det när man står med örat intill så är det däremot inte lika kul...
 |
Det här bilden togs i början av 1992. Som synes så har jag börjat fiska med vippa här. Gäddan riktigt liten liksom de flesta gäddorna vi fick i sjön var. Notera pimpelspöt i bakgrunden och handlandning. Jag har så länge jag minns tyckt att det är en rejäl utmaning att handlanda. Alltså att hålla linan med händerna och fingrarna får agera slirbroms ifall en större fisk skulle hugga och vill rusa. Så under många års tid kompletterade jag ismetespön med ett eller ett par spön utan broms för att få sportfiska the old way. Jag använde då en trekrok i stl 6-10. Liten krok så man behöver väldigt liten kraft för att tränga in kroken.
|
Men så kommer jag in på det jag skrev i inledningen, att jag fått för få stora gäddor sett till hur länge jag ismetat. En orsak är det att jag under de första åren fiskade i den lilla hemmasjön, som inte verkade hysa stora gäddor. Det fiskades rätt mycket efter gädda där. Men vi hörde aldrig talas om någon stor gädda. Jag ismetade på i princip varje fläck av sjön jag kom att tänka på. Jag provade på djupet och provade i branter och provade grunt i vassar. Vi nötte på hårt med spinn, trolling och flötmete men fick aldrig någon så stor som den jag fick på ismete.
Sedan så flyttade jag till Luleå 1992. Jag höll på med tävlingspimpel och jag minns att något av det första jag frågade mina nya fiskevänner var om de brukade ismeta... Men ingen gjorde det och de hade inte heller hört talas om att någon provat.
Så nu var det en stor djungel... Blev inte mycket ismete under främst de första ca 4 åren. Man visste inte riktigt i vilken ände man skulle börja. Söka själv och man hade inte en aning om var det skulle kunna finnas chans på fina gäddor?
Skulle jag satsa på hav, älv eller sjö? Ja, jag hade ingen aning, så vad gör man? Jo, man testar dem alla... Redan första sommaren i Luleå så köpte jag en båt, ingen trailer så jag hyrde släpvagnar för att flytta runt båten. Ekolod hade jag redan sedan tidigare, nu hade man i alla fall fått lite grepp om några vatten, i alla fall hade man hittat ställen man inte ville prova, alltid något...
Bland annat så körde jag ett ismetepass i råneälven. Det gav mig flera gäddor men ingen stor. Vad jag då inte kunde ana var att jag många år senare precis på den platsen skulle plocka en riktigt fin gädda.
Först 1999 började jag att ismeta med andra här uppe. Vi provade olika sjöar, det året blev en skapligt grov gädda från en ny sjö den tyngsta. Men är ganska långt dit så sjön rann ut i sanden.
Sedan beslutade vi oss för att utforska råneälven på riktigt. Så vi har provat från mynningen och ända lågt upp i älven. Men det har varit riktigt svårfiskat. Visst har vi fått gäddor, men medelvikten har varit dålig. Men vi gav inte upp, jag var fast besluten att testa flera ställen till.
Jag letade igen en text som hjälper mig att minnas en intressant fiskehelg på (och i) råneälven 2002 ännu klarare.
Här kommer lite text i dåtid. Så sent som i torsdags var jag där och hann med att testa igenom 7 platser efter betesfisk, och också ismeta ett tag på en av dessa. Så i helgen gjorde vi en satsning. I lördags körde jag, Conny och Robban en heldag. Första stället gav 2 napp, en landad liten gädda och en tappad lake i kilosklass. Vi bestämde oss för att byta ställe.
Vi följde isens skoterled, hade gått denna sträcka 2 dagar innan. Jag gick först, på ett ställe tyckte jag isen såg lite mystisk ut, den såg svag ut, nja, tänkte jag den kan nog hålla, men det gjorde den inte... Precis när jag trampade igenom så hade jag sett snett framför mig att den ser riktigt dålig ut... det var en sekund för sent jag såg det... Men jag kunde snabbt slänga mig bak och ta mig upp utan missöde. Oj, sa jag, där ser man... Robban kom fram i hjälpposition, nä, det går nog bra sa jag. Men ok, tag tag längst bak i pulkan för säkerhets skull. Jag tänkte att det borde nog räcka om jag kryper några meter tillbaka, men ett par meter ifrån där jag gått igenom så brakade jag igenom igen, krypande... Men jag hade hållbar is för händerna så jag kunde utan problem hiva mig upp, jag tyckte Robban hade borrat nog så hann skulle inte behöva förta sig... Jodå, så det gick bra, några småsår på händerna och lite vatten som kom in i flytoverallen under hakan, men dessa saker var inte värre än att vi kunde fortsätta som vi tänkt, med fiske fram till skymningen. Denna plats gav oss 4 napp med 3 gäddor landade, men också dessa var riktigt små, minigäddor. Vi snackade om hur svårt det verkar vara att hitta stor gädda i råneälven på vintern.
Men skam den som ger sig. Jag och Conny steg upp tidigt söndag morgon för att fortsätta fisket, Kjell anslöt på eftermiddagen. Nu satsade vi på den plats jag trodde mest på. Det var den plats som jag hade provat en massa år tidigare och då fått ett flertal gäddor.
Men enormt vad trögt det nu var. Vi hade haft 6 fällningar, men endast en landad, (liten) de verkade vara enormt försiktiga denna dag av någon anledning, de flesta hade spottat ut innan vi var framme vid hålet. Men jag tror att alla eller i alla fall många av dem var riktigt små, som många av gäddorna är här. Men det var ju det här stället jag av olika orsaker trodde mest på, det måste gå att få en fin. Kjell och Conny hade precis åkt, men jag kände att jag ville fiska lite lite till. Men dags att börja packa ihop.
Men under tiden som jag plockade ihop prylar så kom ett till napp!! Hade jag börjat packa ihop en liten liten stund tidigare hade den inte hunnit nappa. Jag skyndade mig fram till hålet med "första hjälpen" utrustning. Linan löpte ut i en mer bestämd takt än jag var van, det var nog det som gjorde att jag kände på mig att det här kan vara större än tidigare. Greppade spöt, ett normark red pilker, mothugg och pallnit! Oj, nu sitter jag fast han jag tänka, men inte då, en läcker kamp började.
Jag hade upp den mot hålet ca 15 gånger men den drog iväg ner varje gång efter den varit mot iskanten. Jag såg en skymt av den och tänkte att den var ju inte så stor. Men så tittade jag igen, och jo, den har ju en rejäl skalle ju!! Isen var på denna plats ca 65 cm, problemet är ju att få in skallen i hålet och få upp gäddan så man når den. När jag såg hur stor den var fick jag byta taktik, ville inte dra åt bromsen för att få in skallen, då kan ju linan brista eller krokarna böjas eller tappa sitt fäste. Så tog tag i spöt ca på mitten, då hade jag bra känsla för att nypa åt runt linan, och kunde direkt släppa när den rusade. Fick upp skallen, men den drog direkt iväg, var chanslös att hinna nå den. Fick upp skallen igen och nu långt upp i hålet så att jag nådde den, YES!! Upp kom den, var den över 10 kilo?? Jag misstänkte det.
Som tur var så kom en kompis till Kjell förbi med skoter. Han hjälpte mig med vägning och fotning. Jag säckade gäddan och gjorde i ordning alla prylar som behövdes, vi kunde väga gäddan till 12125 g.
 |
| Grov ismetegädda på 12125 gram. |
Följande hade jag skrivit strax efter fångsten "Känns så jädra skönt att letandet till sist gav resultat!! Nu är alla test värd sitt slit flera gånger om!!"
Det hade ju varit tungt med allt letande i sjö, älv och hav. Många gånger hade man suttit ute och frusit och blivit utan gädda eller så bara någon liten stackare. Så jag var enormt nöjd över denna fisk.
Men faktum är att vi inte fiskat här så mycket efter detta. Jag har känt för att leta ännu mera platser och vatten. Dessutom var att ta en reggädda (över 12 kg) huvudmålet med ismetet. Inte minst då målet är klarat finns det någon anledning att nöta mycket på en och samma plats. Men de pass vi ändå kört där har inte gett bättre än ett par på drygt 5 kg. Så inte är det lättfiskat, de flesta gäddorna där är riktigt små.
Men nyletandet gav resultat 2006, via en gädda på knappa 11 kg.
Detta är mina enda ismetegäddor över 10 kg.
Perspektiv
En annan orsak till att det ej är fler stora är att jag valt bort den kanske bästa tiden på säsongen år efter år, höstfisket. Jag kommer inte på rak arm ihåg ett enda år jag börjat tidigt, några år att jag kört nått pass i december vet jag dock men ofta har jag börjat senare än så. För jag har i regel tagit ett långt uppehåll från fisket när säsongen i öppet vatten varit över. Bland annat har jag kört styrketräning och annan fysisk träning istället, som förut var ett stort intresse. Styrketräning körde jag nog som allra hårdast runt mitten av 90-talet (till och med för hårt eftersom jag blev övertränad) Men senaste åren är det mera rehabträning och att bara försöka hålla kroppen i någorlunda skaplig form.
Varför hösten är så bra är ju för att det är så tunna isar och ingen eller lite snö. Vilket ger ruskigt mycket mera ljus i vattnet och fisken är då mer aktiv än när det ligger massa snö på isen.
Så ibland har man känt att tusan också, varför ismetade jag inte i höstas.
Även denna höst har varit bra förhållande då det varit mer eller mindre snöfritt tills mitten av Dec. Ja, det svider lite nu med att man ej testade hösten.
Under 2000-talet har jag lagt många pass i vatten och på platser där jag tror eller vet att det går riktigt stora gäddor, men istället så blir man ofta helt utan. Så jag har många bompass på sådana ställen. Men ska jag ha chans på nytt ismetepers så får man räkna med många bompass. Men vem vet, någon gång kanske. I vart fall så skulle det räcka med att få en gädda med denna kondis i rätt längd.
 |
| Ismete 10940 g - 106 cm,. Krister 2006. |
Däremot nu förra isfiskesäsongen så provade jag flera "normala" vatten. Vanliga små/mellansmå vatten. Ville helt enkelt dra lite fisk. Känslan var att förra säsongen var dålig. Men nu då jag kollade upp det hela så inser jag att så dåligt var det inte. Sammantaget så provade jag 6 vatten efter gädda. I 4 av dem tog jag gäddor över 5 kg, i 3 av dem på över 5,5 kg. Inte så kasst ändå då det bara var ett till 3 pass per vatten. Av de två jag ej fick någon över 5 kg så var ena ett nytt vatten där jag provade en plats jag inte tror någon ismetat på förut, en ren chansning. I det andra vattnet gav fiskepasset den största på 4,5 kg.
Man måste inse att de riktigt stora inte är lätt att dra på beställning. Känslan av att säsongen gick dåligt kom nog av att jag så gärna ville ha en stor och då det inte blev någon så kändes det som det gick sämre än det trots allt gjorde. Jag brukar försöka jobba på att inte tappa perspektivet, jag vill försöka att undvika att känna mig besviken när jag inte fått en riktigt stor (jag inser att jag höll på att tappa det perspektivet förra vintern) Man vill ha en stor så klart, "men man vet ju att det inte bara är att bara". Kör man bara ett eller ett par pass per vatten och får gäddor över 5 och över 6 kg i de flesta så känns det fel att bli besviken.
Var kul att få dra lite gädda, men jag känner ändå att det igen suger på att prova där man mer tror chansen finns på riktigt stor gädda, fastän man vet att det kan bli bompass.
Mjukare spön och mjukare mothugg
Jag började som sagt flötmeta gädda när jag var en yngling, var kanske 1981 eller nått sånt. Men det skulle komma att dröja till mitten av 90-talet innan jag insåg att jag gjorde för hårda mothugg.
Det var ju sånt man hade läst, att det som gällde var styva spön och hååårda mothugg. Så vad gjorde man när man tappade gäddor? Jo, man tänkte på texterna och drog till ännu hårdare... Men med åren började jag tänka till mer och mer själv, ifrågasätta typ allt. När jag flömetade i en kanal utanför Luleå där det nappade gädda efter gädda hade jag guldläge att prova. När jag gjorde hårda mothugg tappade jag gädda efter gädda. Jag provade sen att bara mer eller mindre sträcka upp linan, och då. Jag vet inte om jag tappade en enda gädda till den dagen. En kompis som var med tappade också gädda efter gädda, fasen jag tror man måste göra ännu hårdare mothugg. Nej sa jag, tvärtom, prova med lättare mothugg då kommer du nog att landa mycket fler gäddor.
De hårda mothuggen slet ofta direkt ut kroken ur munnen på gäddorna. Men det med att tänka, allt är sunt förnuft. Om man metar med lång lina ute så krävs ju hårdare mothugg än då man fiskar med kort lina ute. När jag ismetar så brukar jag gå igenom spö för spö i huvudet. Vad jag har för spö, krokar och vilken betesfisk jag har och memorera in mothuggets hårdhet efter detta. Och är det någon gång som en gädda dragit ut mer lina än vanligt så måste även det vägas in.
Samma så klart om jag metar på sommaren. Större betesfisk och större krokar kräver ett hårdare mothugg.
Runt mitten av 90-talet började jag experimentera med att fiska med stora betesfiskar, som gäddor. Till att börja med i öppet vatten. Får man en gädda som är skadad så passar det ju utmärkt att avliva den och använda som agn. Men oj vad mycket gädda man nu tappade. Jag började köra med vanliga tafsar jag gjort och med 3 trekrokar och provade mig fram med mothuggen. Men spelade ingen stor roll hur man gjorde för man tappade ändå mycket mera fisk än då man metar med mindre beten. Men jag ändrade tacklingen efterhand så numer använder jag en egenkomponerad idé till tackel om jag ska fiska med riktigt stora betesfiskar.
Här har jag just tappat en storgädda på en sik.
 |
"Det dröjde inte länge förrän baitrunnern började morra! Mothugg, tvärstopp! Låter ju så "klassiskt" men denna gång så trodde jag verkligen på bottennapp. Vi hade flera gånger innan fastnat i "uppstickande föremål". Men efter ca 5 sekunder så började det att gunga lite lätt i spöt... En jätte hade nypit siken! Gäddan kom fint med mot båten, som stora gäddor brukar, det är som om de inte fattar att det är nått fel. Men när jag hade den under båten så vägrade den komma upp till ytan! Det f-ban flötestrollingflötet vägrade dessutom att klättra ner på linan! Man är tvungen att ge lite slaklina och skaka ner det, men vem f ger slaklina till en jättegädda?? Så medans jag hade press på gäddan så skulle jag med ena handen bit för bit dra ner flötet (gick ej veva ner, ska kastas i soptunnan!) Men hann inte mer än förbereda till vägagångssättet innan gäddan under jämn press förmodligen insåg att nått var galet, och spottade ut siken!!"
Nåja, jag såg ju aldrig gäddan, men jag minns hur stark den var, så det var en stor gädda. Dessutom var betten väldigt djupa. Just det är svårt att se på bilden, men man förstår att fisken som gjort det där inte är liten. Nu var det här ingen jättebetesfisk, men stor nog för att försvåra krokningen, speciellt med vanlig tackling som jag hade på den tiden. Som ni förstår så har jag fotat siken precis efter jag tappade gäddan, hade inte haft några andra napp på den. Man kan inte se bettets bredd på bilden.
På grund av mina erfarenheter med tappade gäddor när mothuggen blir för mastiga så förstår ni säkert att jag använder mjuka spön nu. Jag skulle tro att många som ser mina spön skakar på huvudet åt dem. Efter mina hemmagjorda spön så köpte jag normarks red pilker. Jag tycker de är okey för större betesfiskar. Men jag ville ha mjukare spön. Med mjukare spön kan man dessutom ha samma spön då man ismetar efter andra arter, som abborre. Nu kör jag med fladen ice pike. Riktigt mjuka, men det är så jag vill ha dem. Det är inte så mycket till ryggrad i dem, eller enklare sagt då man gör mothugg så får man inte fram så mycket kraft till krokarna. Nu har jag dock inte provat alla spön som finns så kan mycket väl finnas något jag skulle gilla ännu mer. Men även till gädda föredrar jag detta spö framför styvare till små eller medelstora betesfiskar. Man sitter ju i regel nära sina spön så man krokar ofta på kort lina.
Risken minskas att rycka krokarna ut munnen i mothugg med mjuka spön. Kanske dessutom att gäddan börjat sätta hög fart och då är det inte mycket som behövs för att tränga in de vassa krokar som de flesta av oss använder.
Men däremot så har jag med mig ett par tacklade red pilker som jag kan använda till större betesfiskar. Är mera ryggrad i de spöna. 12 kilosen tog jag på red pilker och 11 kilosen på ice pike.
Men grejen är ju annars att bara man tror på spöna så duger dem, alla har olika smak och tycke och gällande mothuggets hårdhet får man väga in vilket spö man har. Det är dock inte kul att fiska med spön om man känner att man inte alls vill använda dem.
Ismetespön är billiga om man jämför med spinn och haspelspön. Ismetespön ska man ju inte kasta med så de måste inte ha dyrt material som bra spön som används för att kasta med har.
Finns fler saker man ändrat sedan premiärpasset, som att man gör tafsarna själv av mjuk wire. Olika dimensioner beroende på situation, 20, 28 och 30 lbs är vad jag brukar använda till gädda. Jag tillverkar dem med olika storlek på krokar. Ismetar jag gädda har jag i regel två 3 krokar (men funkar bra med bara en ska sägas) Fäster den bärande kroken i ryggen på betesfisken och den andra längre fram. Storleken på krokarna väljer jag främst efter hur stor betesfisk jag ska använda.
Jag har inte kört med knallkork på många år. Däremot använder jag en bjällra på varje vippa, kallas ofta ålbjällra. Finns i olika varianter och alla jag provat funkar. Använder både modeller med dubbel och enkel bjällra.
Har under flera års tid till vissa spön använt minialarm. Mer om dem i testat.
Sänken har jag i olika vikter så man kan anpassa efter betesfisken och vad man tror på vid aktuellt tillfälle. Allt mellan 8 till runt 30 gram. Men det vanligaste jag använder är vikter på 8-12 gram.
Ekolod kom jag att använda många gånger under 90-talet. Vid främst röding och öringfiske, men även lakpimpel. Man lärde sig mycket om fiskens beteende. Jag kunde se vilka beten som rödingarna oftast bara kom fram och tittade på och vilka de oftare kastade sig över. Vid lakpimpel blev det vad jag minns bara en gång jag använde det, jag tyckte det räckte för att kolla upp lakens beteende. Eftersom det nappade bra den gången. Jag kunde se att lakarna inte nappade direkt. De kom in och cirkulerade runt betet, då hann jag ta av mig handskarna och vara beredd. En stund senare så nappade alla eller de flesta. Alla ekon såg ungefär lika stora ut, utom ett. Då blev det WOW!! För ekot var så mycket större än övriga (som låg på ca 1,5-2 kg) spänningen steg och så kom nappet. Tyngden visade exakt vad ekolodet visade, detta var en mycket tung lake. Tyvärr så klev den av under iskanten.
Man kan använda vilket ekolod som helst. Jag hade mitt interphaze 200, det har ingen bra upplösning och uteffekt. Ändå såg jag små pirkar och balansare minst 11 meter ned. Är ju att rekommendera att ha ett portabelt ekolod (ifall man inte vill plåga sig) För har man ett vanligt som jag hade så måste man även ha med sig ett 12 volts batteri. Såvida man inte ids börja och dona och fixa och seriekoppla små batterier. Jag hade också gjort ett stativ vars jag monterade ekolodet och kunde fästa en givarstång jag tillverkat.
Till ismete ser jag inte samma fördel med ekolodet. Fast vill man kan man ju ha det till ena betesfisken och sitta och titta. För är riktigt fränt att se rovfisken komma in och attackera.
Det kom att dröja en massa år innan jag började använda pulka. Jag har så länge jag minns älskat att plåga min kropp. Jag släpade runt med isborrar (ja ofta två stycken) levande betesfisk, väska med ekolod, givare och motorcykelbatteri, väskan med spön och övrig utrustning, pimpelskryllan plus fikaväska etc. Detta såg jag som en underbar utmaning att konka runt med kilometervis på isar med mycket snö. Jag har sen fått höra att det såg väldigt kul ut när jag kom knallandes med alla dessa grejor över isen. Jag var då vältränad (vissa perioder mer än 7 tuffa träningspass i veckan, alltså många gånger 2 per dag) körde hårt både styrke och kondition, annars hade man så klart inte klarat detta. Nu är jag inte alls lika vältränad, så det är tveksamt ifall jag skulle överleva tills jag var framme.
Vill man att pulkan ska gå så lätt som möjligt så ska man ha en stor pulka. Det gör otroligt mycket i lös snö att pulkan har stor bäryta, så den går mer på snön än under. Min pulka är liten, så är det lössnö får man gå i ungefär samma position som de som drar lastbilar i strongman tävlingar. Man måste för att ta sig fram, jobbigt men en underbar utmaning. Fast egentligen börjar man väl vara för gammal för sånt där...
Enda fördelen (förutom träningen) med en liten är att den tar så liten plats. Här bild på min gamla pulka inför ett fiske med Ari.
 |
Gamla pulkan, den nya är faktiskt något mindre, annars samma typ av konstruktion.
Kan tyckas vara osnällt mot kroppen att dra denna i djup snö. Men (förutom pumpen) blir det benen som får ta mesta smällen, så det blir som ett träningspass. Jag spänner fast alla grejor så att
prylarna suttit kvar även när pulkat lutat ca 90 grader. Längst ned i botten hinken med betesfisk plus 2 isborrar, en
moraspiralen 200 mm och en rantanen 115 mm. Rantanen för att kolla djup på nya platser.
|
UR Rantanen 205 mm. Den med den brantaste skärvinkeln av dem 3. Så i teorin så går den snabbast att borra med, men teori och praktik är inte alltid samma sak. Har sett att väldigt många oavkortat rekommenderar rantanen 205 mm som den bästa borren till ismete. Fast många som tipsar borde tänka lite längre än så. Att tänka på att vi bor i ett land med olika klimat i norr och syd. Den branta skärvinkeln gör att denna går tungt att borra med.
Det spelar i princip ingen roll hur stark man är (uthållighet/mjölksyra tålighet lika viktigt) när det gäller vissa vår-isar (stöp isar, isar med flera olika lager med snö/sörja/is) för borren kör fast. Det kan gå "lätt" i kanske 60-70 cm sedan bara pang! Det blir som att borra i en stock, tvärstopp. Så funkar vissa av (i alla fall) norrbottens vår-isar. Däremot när jag tävlade så körde jag rantanen i tunnare dimension och då är det inga problem alls att borra en massa hål i tjocka isar. Rantanen är ju snabb (mindre vev varv för att komma igenom isen) så man tjänar tid. Så i mindre dimensioner är det ett bra val. Men nu är det ismete efter gädda jag skriver om. Är man i bra form och inte borrar i isar tjockare än 30-40 cm så är den ett bra val. I övrigt vill jag ej rekommendera den.
Mora Lazer 200 mm Det är samma borr som Mora Ice Artic, bara i en annan färg, men den sistnämnda finns bara upp till 150 mm. Mora Viking är samma borr med kortare spiral. Jag har inte provat någon av dessa samtidigt som rantanen. Men "alla" säger att den skär mindre brant och går lättare att borra med. Den är alltså inte lika snabb som rantanen. Så denna klarar tjocka vår isar bättre. Men ska man använda den till tjocka isar så måste man ändå vara minst i hyfsad form för att borra med den, annars kan jag ej rekommendera den heller.
Moraspiralen 200/175 mm. Det finns också Mora Ice Easy, som är samma borr förutom att denna modell plockar man isär istället för viker ihop och den har inbyggd förlängare, 0 – 7,5 – 15cm. Jag har en moraspiralen 200 mm som jag haft "ungefär hur länge som helst" Så det är den borren jag kan bäst. Men det är inte bara därför den får mest text, det är mycket att tänka på vad gäller denna isborr.
Denna borr skär minst tvärt av de 3. Den har inte bara varit med vid ismete, under många tuffa lakpass också. Vintern 2006 orkade den inte med längre, metallplattan som sitter vid vingmuttern gick av. Blir en otrolig påfrestning på vissa isar, där borren kan "köra fast". Kärn-isar är inga problem. Men en tjock vår-is är speciell. Men när plattan byttes så blev den fit for fight igen. Det som är bra med denna borr är att 175 mm skär passar till den. Jag har använt både 200 mm och 175 mm. Min ismetegädda på drygt 12 kg var relativt fet. Men den gick faktiskt upp utan problem i 175 mm, var inte ens tight. 175 mm går förstås lättare att borra med. Självklart är det enklare att få in fiskens huvud i hålet ju större hål man har. Men det kan finnas olika anledningar till att man (alltid eller ibland) använder 175 mm. Kanske man har någon skada, eller helt enkelt inte orkar eller att man tränar annat och inte vill överträna. Ett alternativ är att köra 200 mm på hösten/förvintern tills isen blivit för tjock. Sedan byta till 175 mm.
En grej värd att tänka på vad gäller moraspriralen är att den har kort spiral. Vilket innebär att då man börjar komma ned mot runt 60 cm har spiralen tagit slut redan och kan därmed inte transportera upp isen/snön. Kan då vara läge att dra upp borren med ett snabbt ryck för att rensa hålet. Går lättare att borra sen. En annan grej att tänka på är att spiralen är anpassad till 175 mm skären. Så när man borrar med 200 mm skär blir det mycket is/snö/sörja att skopa upp.
Vet också dem som klagar på att det lätt fryser is under moraspiralens skär och det stämmer. Men jag misstänker att de som har värst problem med det är "syndare", alltså sådana som ej borrar fast borren efter varje gjort hål. Det är något som jag starkt rekommenderar att göra. Även om man inte skulle gör illa sig själv så kan det komma förbi barn eller hundar som skadar sig. Plus att så länge borren är fastborrad så fryser inte is på skären. Jag har använt min borr många gånger i klart kallare än 20 minus och isfrysning har aldrig hindrat mig från att borra. Har hänt att de första varven "slirar" (det är nog främst ifall man flyttat sig så att borren varit i luften ett längre tag) men sedan borrar den igen. Skulle den ändå inte skära till belåtenhet (ska dock aldrig behövas om man ej syndar) så tryck ned den i ett redan borrat hål till svängen och lämna den där ett tag. Så är den snart fit for fight. Samma funkar ifall en borr har isat så den är svår att vika ihop.
Följer med små tunna metallplattor till moraspiralens skär, tänkta att man kan lägga under för att få en kraftigare skärvinkel. Men det är nog runt 15 år sedan jag experimenterade med det sist så vill inte uttala mig om hur det funkar och blir. Jag ser inget behov i att experimentera mer med det eftersom jag tycker skärvinkeln är lagom till tjocka isar.
En till grej som kan vara värt att tänka på är skärens storlek. Skären till alla borrar jag nämner i artikeln förutom rantanen tar så liten plats så du kan alltid ha med extra. Även priset på dem inbjuder till det, speciellt morasspiralens. Rantanens borrkrona tar mycket större plats plus att den är mycket dyrare så många tar sig nog inte råd att köpa ett extra (lämnar istället in det befintliga skäret på slipning vid behov) Vilket innebär att man står utan borr om man borrar i sten.
För den som tycker sig klara sig med 175 mm hål så tvekar jag inte att rekommendera moraspiralen till tjocka isar, oavsett hur vältränad man är (den funkar ok även med 200 mm skär men då tillkommer som sagt problemet med all sörja som blir kvar i hålet) tills isen är ca 90 cm för sen blir den för kort... Många gånger har handtaget skrapat i isen och då har man alltså borrat i isar runt 90 cm.
Men det finns ju fler borrar än dessa. Exempelvis Mora Ice Pro. Den finns i 200 mm och har en spiral anpassad för den dimensionen. Den räcker också till för att klara tjockare isar än moraspiralen. Många tror nog att denna borr har annan skärvinkel än lazerborren, men så är det inte. Skären har samma bockning och slipning vilket även gäller Mora Ice Micro.
Hoppas jag gjort det hela lite lättare vad gäller att förstå hur brant olika borrar skär. Jag har nämnt 8 olika borrnamn, men det är alltså bara 3 olika skärvinklar.
Av mina erfarenheter och andras så blir en sammanfattning alltså detta:
* Tar mycket brant och därmed få vev-varv för att komma igenom, Rantanen.
* Tar mellanbrant (och alla dessa borrar jag nämner har samma branthet) Lazer, Viking, Artic, Ice Pro och Ice Micro.
* Tar minst brant. Morasprialen och Ice Easy.
Så vad som skiljer mellan borrarna i samma grupper är alltså saker som längd på spiralen, längd på hela borren (hur tjock is de klarar) vikt, hur stor plats de tar i transportläge och pris. Sedan så klart utseendet. Men skulle jag också gå in på allt detta så skulle det nog sluta med att jag måste göra en separat artikel om isborrar...
Mora Nova System. Mora of Sweden har också tagit fram en ny borrserie. Nova sägs vara mycket lättborrad (vilket inte bara dem själva säger) Anledningen till att den går så bra i alla is typer är kompositkronan som skären sitter på. Den har en glidklack på undersidan som inte tillåter skären att ta mer än den är utprovad för. Därför tar borren lika mycket i hård höst-is som i seg vår-is. Den ska gå jämnare utan klassiska tvärstopp som man är van vid med de grova isborrar man använt i vår-is.
Det är säkert fler än jag som hört att i alla fall Novas 160 mm borr hade stora problem med borrkronorna när de kom ut på markanden, de höll inte. Så jag frågade Mora of Sweden rakt ut om det är fixat. Svaret var rakt och med självkritik (självkritik älskar jag) svaret blev detta:
"Vad gäller Nova att den har gått sönder, där kan du vara helt lugn. Vi hade tyvärr inte hunnit testat den första kronan ordentligt innan den släpptes ut på marknaden. Det var klantigt av oss, vi ville inte missa säsongen och då gick det för fort. När vi insåg detta gjorde vi en helt ny krona, betydligt kraftigare och med ett bättre material. Vid jämförande tester mot stålkronor visar det sig att stålkronorna blir deformerade och tappar skärvinklarna snabbare än kompositkronorna."
Här mera info om borrserien.
Skulle den komma i en grövre dimension (har tipsat dem om det) som funkar bra så är det troligt att det skulle bli en storsäljare. Nästan så att jag då skulle börja fundera på att göra slut med min moraspiralen och istället starta ett förhållande med Nova.
Slutligen så kan man fråga sig om en borr som kräver färre varv för att komma igenom isen alltid är snabbare? Personligen så tror jag att om man borrar med en stor sådan (i alla fall i tjocka isar) så blir det automatiskt att man borrar saktare än en med mindre brant skärvinkel. Men med en med liten diameter och man har som mål att borra hålen snabbt så går det snabbare med en borr som skär snabbare, i alla fall om man är vältränad. Mora of Swedens tester styrker också att man inte alltid borrar snabbare med en borr som skär brant. De säger att de citat: "naturligtvis jämför borrar som tar hårt och borrar som tar snällt hur snabbt man tar sig igenom isen. Det har visat sig att man omedvetet vevar snabbare med en som tar snällt och således kommer igenom på samma tid eller rentav snabbare. Detta går naturligtvis att tvista om men vi har upptäckt att det inte alltid går fortare för att det ”råmar” om borren."
Är verkligen alltid lättast möjliga sänke bäst?
Jag brukar ha spön upptacklade med 8 och 12 grams sänken, så att jag kan välja efter betesfiskens storlek och efter situation. Det är avlånga svarta sänken med genomgående hål. Jag har också med mig andra vikter så att jag kan byta om jag tycker det krävs. Man kan tro att rovfisken alltid vill ha en betesfisk som rör sig så mycket som möjligt. Ofta är det ju en fördel (kanske inte minst vid ismete då is och snö gör det mörkare i vattnet) eftersom en livlig betesfisk blir lättare för gäddan att upptäcka. Men i vissa fall kan det faktiskt vara bättre med ett som rör sig mindre, gäddorna är ju inte så aktiva med tjock is med snö på och flyr någon betesfisk undan för mycket så kan de ibland ge upp. Men det måste bli en avvägning från plats till plats, i och med att ett rörligt bete ju ses av fler gäddor.
En gädda här uppe i norr med kanske 80 cm is och 40 cm snö får man räkna med inte heller beter sig likadant som en gädda i söder med tunn is och ingen snö. Eller varför inte som en gädda på våran höst-is.
Lika har jag märkt på sommaren när jag flötmetat abborre. Jag metade där det var mycket betesfisk, det nappade sådär. Men jag funderade, när det är så mycket betesfisk som det var där och då så måste det bara vara bättre med en som rör sig mindre. Jag tänker mig att abborren gör en attack mot ett stim, alla fiskar flyr som vanligt undan, abborren kanske ger upp. Med lätt sänke så flyr också betesfisken undan och abborren kanske missar att det var ett lättfångat byte. Första ändringen jag gjorde var att jag flyttade ned sänket en bit. Tveklöst så började jag direkt dra mera abborre, och fina bitar. Betesfisken kunde inte fly upp mot ytan lika lätt som förut och nu såg abborrarna att den där är lättfångad.
Så ska man dra saker till sin spets så kräver olika situationer olika tackel.
Vad gäller tips för "gäddvård" så går jag inte in på det här eftersom jag gjort det i catch and release artikeln.
Roligaste fighten
Jag och Robban var iväg och fiskade i en sjö, detta var 2003. Jag kopierar här in en text jag skrev samma dag.
"Huvudmålet vara abborre, men vi visste att vi med stor säkerhet skulle få gädda med. Jag hann börja lite innan Robban dök upp. Men gav inga specimenexemplar. Fick några fiskar, bland annat gädda på 3150 och 3700 g.
Men precis när Robban anlände så fick jag en abborre på 810 g. Sedan nappade det bra en stund, vi tappade några, men också flera fiskar som fick syna isen. Blev bara ett par abborrar till, ingen stor, men några fler gäddor.
Jag fick ett napp på min "helt till abborre utrustning". Höll i linan med händerna och gjorde mothugg. Fisken följde med men slapp under iskanten. Jag tog upp tacklet och såg att mörten var okey, släppte då direkt sakta ned, och under iskanten så small den på igen! Direkt ett litet mothugg fast fisk! Det stod rätt snabbt klart att det rörde sig om en gädda, och i rätt bra format... Skulle det verkligen gå, med 0,23 mm nylonlina, liten 3-krok och ingen tafs? Jag fajtade ej mot spöt, utan fajtade hela tiden med "händerna". Jag hade stått nerhukad bra många minuter, och Robban hade hunnit tänka, att värst vad det tog tid för honom att lägga ut det spöt då... Men till sist insåg han vad jag höll på med, och kom dit... Ville inte pressa hårt, skulle gäddan ha rispat linan, så kunde den ju hålla precis hur lite som helst! Hade upp den många gånger mot iskanten, men varje gång så drog den ned med god fart igen!
Men till sist så kunde jag lyfta upp den. 108 cm 7,7 kg. Min största "handfightade fisk" någonsin. Klart rolig fight!!"
Jag minns att jag frös fruktansvärt mycket om fingrarna. Kampen tog lång tid och har ett minne av blåsigt väder. Men jag hade inte en tanke på att ge upp. Jag hade nog kunnat frysa lika mycket om händerna som jag gjorde under ett fiske 1992 och ändå fortsatt, jag ville kort sagt landa gäddan till nästan vilket pris som helst. Trots att jag frös så var nog detta den roligaste fighten jag haft på is. Var linan rispad av gäddtänder kunde den varit "hur svag som helst" så absolut inget fick gå fel, gäddan måste få rusa med lagom press hela tiden. Var spännande och skönt när den var landad.
Här om vad jag menar med fisket 1992.
Förfrysning som skedde under en pimpeltävling 1992. Handflatan uppåt, det är lillfingret som syns med blåsor, det var det finger jag förfös mest. Fotat någon dag efter fisket. 2-3 veckor efter fisket så tappade jag skinn på alla fingrar. Min fiskestil var att sitta jättekort tid i alla bomhål plus att även lämna hålen där det nappat kort efter jag inte känt något. Så jag sprang runt och borrade massor. Så jag hade alltid lite kläder på mig. Men just i denna tävling så blev det sitta och nöta i samma hål. Plus att det var kallt och blåsigt. Satt ca 50-60 min i sista hålet, jag frös så jag skakade så mycket att jag satt och hoppade, så det blev svårt att kroka fisken. Men jag vägrade ta på mig handskar eller stiga upp från skryllan, det nappade ju (många hade avslutat tävlingen och gått till en brasa vid sidan av isen för att värma sig, så ja, det var kallt)
Man kan väl säga att linjen mellan envishet och dumhet är väldigt tunn. Men det går att jämföra med bilens bensinmätare. Man är tvungen att köra soppatorsk (jodå, har gjort det på alla bilar jag haft) för att kunna veta exakt hur långt ned mätaren kan gå. Förfryser man sig aldrig så vet man inte vars gränsen går...
Jag känner att det nästan vore artikeltjänstefel om jag inte också nämner om ett annat kallt fiske. Detta var något år senare. Jag, Pekka och Reijo skulle åka och fiska röding. På morgonen så var det ca minus 25 i Luleå. Vi hade överläggning och beslutade att åka ändå. Vi kom fram och gick in ett hus för att lösa fiskekort. De hade en digital termometer (jag har kollat in den fler gånger och den verkar visa rätt) och den visade på minus 32 grader. Jag har fiskat lake och öring i väder på runt minus 25 (utan att göra upp eld) men det här är det kallaste. Men den här gången så fuskade vi, eftersom vi efter ett tag gjorde upp en eld på isen. Jag frös mest om fötterna så jag försökte värma dem nära elden. Men jag kände ingen skillnad så jag började sätta dem närmre och närmre elden. Sedan efter ett tag när jag tittar på stövlarna så ser jag att värst vad det då ryker om dem. De brann, det brann hål rakt igenom dem (nokia tuura) in till sockarna. I längden så blir det ju inte direkt varmare av det... Nåja, vi fiskade vidare och när vi sen skulle hem så startade inte bilen, inte helt oväntat kanske i den tempen. Rätt olätt också att rulla igång en bil i den tempen. Vi lyckades dock få tag i en traktor, så vi fick bogsera igång bilen. Hem kom vi.
Kan man lära sig något av detta? Absolut. Som hur bilen känns i denna temp. Från startproblem till hur trögt styrning och växelspak går och inte minst hur nära elden man kan ha fötterna med ett par nokia tuura på sig i minus 32 grader tills att det brinner hål i dem (just den erfarenheten är det inte alla som har) Det är som för alla fiskare, man lär sig något varje fiskepass. Något som är bra att göra eller något som är obra. Fisket då? Nja, fisket var ingen succé, heller...
Sportfiske och inte sportfiske
Kan också vara på sin plats att igen påminna den som ev. vill storfiskregistera sin gädda om en av deras regler. Finns säkert dem som vill följa deras regler men som inte vet om denna regel som kom för en del år sedan.
"Vi drar också en tydlig gräns mot angelfiske som Fisketidningarna tyvärr missar gång på gång i sina ismetereportage. Även antalet is-spön på skärgårdsvatten.
Lagexperterna tolkar att angeldonspinnar med vippa som slås fast i isen inte får användas vid ismete. Det är ett för "angeldonsliknande" fiske. Du kan däremot använda angeldonsvippa eller annan signalanordning som fästs direkt på spötoppen (med t.ex. klämma eller gummisnodd). Då blir det en del av spöet, ungefär som en stor Quiver-tip.
Ett annat sätt som många anammat är att bygga ett enkelt stöd som står löst på isen. T.ex. används ofta stora "limklämmor" av metall. OK"
Personligen använder jag sedan länge tillbaka modellen med klämmor (limklämmor eller den modell av klämmor som brukar sitta på t.ex. startkablar, de finns att köpa lösa) där jag tejpat fast en stump med gummislang, vars vippspröten passar. Bild.
Att fiska med angeldon räknas inte till sportfiske, så tävlingar brukar inte heller godkänna angeldonsfiske. Men det är bara att byta till en vanlig fiskeutrustning så är det fixat.
Man hoppas att de som fiskar med sax också gör det. Då går de släppa tillbaka levande. Men även om man så vill ta matgäddor så önskar man att folk ändå kunde lämna saxarna hemma och fiska sportfiske istället. Jag har hört om allt för många gäddor som slitit sig. Saxarna verkar sällan hålla för stora gäddor. Att går inte linan av så går saxen sönder, men på ett sånt sätt så att den fortsatt är ihopslagen. Gäddan kan inte äta mer och kommer sakta att svälta ihjäl.
Jag har själv fått en gädda på trolling i en sjö utanför Luleå som hade en sax som satt över käken, men på ena sidan. Att den just råkat slå igen på ena sidan gjorde att det blev en liten liten glipa på andra sidan munnen när den försökte gapa. Men gäddan var ruskigt mager och det är tveksamt att den skulle överlevt länge till. Antagligen lyckades den aldrig eller väldigt sällan att fånga någon fisk. Min relativt lilla wobbler jag då använde var nog lättare. Gäddan var lång så det hade vart en tung gädda utan sax.
Det får räcka så, gå istället ut och bänd tungt...
Av Krister Wallmark
2010-01-08
Kommentarer
Skicka en kommentar