Världens största C&R studie på gädda

Väldigt intressant. Ett måste att läsa för alla catch and releasefiskare.

Denna studie undersöker dödligheten vid ”Catch and release” sportfiske efter gädda. Mortaliteten för sex typer av krokning. Krokning i läpp, utsida, gom, gälar, aorta (gäddmunnens botten) eller svalg och tre typer av blödning. Ingen, lätt, eller svår blödning, undersöktes i relation till betestyp, fiskstorlek, korttidsmigration efter återutsättning, spöaktion, vattentemperatur, lufttemperatur och årstid. Försöket utfördes under mars-juni 2009 längs Sveriges södra östkust. Med spinnfiske fångades 871 gäddor mellan 49-113cm. Fångad gädda utsattes för två typer av behandling; I behandlingen ett återutsattes gäddan direkt och luftexponeringen var under en minut. I behandling två luftexponerades gäddan i tre minuter och märktes med en markör med lina via en enkelkrok i ryggfenan innan återutsättning. Märkningens syfte var att skatta korttidsöverlevnad och beteende efter återutsättning.

Världens största catch and releasestudie på gädda Tobias Fränstam har varit med och utfört världens största C&R studie på gädda, han har mailat över en länk med sitt examensarbete (Göteborgs universitet) och lite annat. Mycket intressant läsning. Det är rätt mycket att läsa igenom och många ids säkerligen inte läsa igenom hela. Så jag ska försöka att skriva om det jag tycker är extra intressanta bitar och lägga en och annan egen kommentar och sen avsluta med att länka till hela artikeln. Jag börjar med att rakt av kopiera av hans inledning: "I Sverige är gäddan en av de mest populära sportfiskarna. En stor del av dem som utövar sportfiske efter gädda i rekreationssyfte återutsätter ofta en stor del av sin fångst, så kallat ”Catch and Release”-fiske. Denna studie undersöker mortaliteten vid ”Catch and release” sportfiske efter gädda (Esox lucius L.). Mortaliteten för sex typer av krokning (krokning i läpp, utsida, gom, gälar, aorta eller svalg) och tre typer av blödning (ingen, lätt, svår) undersöktes i relation till betestyp, fiskstorlek, korttidsmigration efter återutsättning, spöaktion, vattentemperatur, lufttemperatur och årstid. Försöket utfördes under mars-juni 2009 längs Sveriges södra östkust. Med spinnfiske fångades 871 gäddor mellan 49-113cm. Fångad gädda utsattes för två typer av behandling; I behandlingen ett återutsattes gäddan direkt och luftexponeringen var under en minut. I behandling två luftexponerades gäddan i tre minuter och märktes med en markör med lina via en enkelkrok i ryggfenan innan återutsättning. Märkningens syfte var att skatta korttidsöverlevnad och beteende efter återutsättning. Fisk krokad i gälar och ventralaorta blödde mest. Inga av de icke kritiskt krokade (läpp, utsida, gom) gäddorna avled (n=91). Av kritiskt krokade (gälar, aorta, svalg) gäddor med svår/ kraftig blödning (n=44) dog fem, medan samtliga kritiskt krokade gäddor med ingen eller lätt blödning överlevde (n=26). Gädda krokad i ventralaorta hade en signifikant högre mortalitet jämfört med övriga krokplaceringar. Återutsatt gädda som uppvisade blödning migrerade signifikant mindre under monitoringtiden jämfört med icke blödande gädda. Betestypen spinnfluga gav djupare krokningar än jerkbait och tailbete. En stark trend fanns att större fisk krokades djupare på tailbete medan ingen skillnad fanns för övriga betestyper . Det fanns ingen skillnad i krokplacering före eller efter gäddans leksäsong. Det fanns ingen skillnad i skada (blödning) beroende på spöets aktion eller antalet krokar på betet." All märkt fisk kontrollerades minst en gång per dag genom att åka fram till flötet och känna efter om gäddan var kvar och ifall den levde. Var gång en gädda kontrollerades togs tid och position via en handhållen GPS-mottagare. Många av fiskarna fick bära flötet så lång tid som möjligt, men ofta lossnade märkningen efter ett par timmar till dygn då flötet fastnade i tät vegetation. Fisk som tappat flötet ströks ur databehandlingen om den inte kontrollerats fler än två gånger så att en av de tidigare observationerna kunde användas. Totalt erhölls rörelsemönster på 161 gäddor. Studien utfördes längs Sveriges ostkust i skärgårdsområdena kring Mönsterås, Västervik, Söderköping, Trosa och Stockholm. Lokalerna som fisket utfördes på var främst bevuxna grunda havsvikar i anslutning till land. Försöket utfördes mellan den 26 mars till den 6 juni 2009. Så skapligt varmt hann det ju i alla fall bli i vattnet till de fiskar som togs sista veckorna. De kunde i detta test inte utröna att vattentempen spelade in. Vilket ju var kanon, men jag hade ändå önskat ett test i sommarvarmt vatten och att prova lite längre fighter på en del gäddor, eftersom alla inte utför korta fighter (beror bland annat på vilken utrustning man har) Men jag tror att gör man bara korta fighter i sommarvarmt vatten så klarar sig gäddorna bra, men direkt det blir längre fighter så är risken att de dör av mjölksyra/utmattning. Nu fick de ju fina gäddor, upp till 113 cm långa. Inget snack om att det är fina gäddor, men till saken hör att de gäddor jag varit med om som haft mest problem i varmt vatten de har varit runt 120 cm och längre och kämpat riktigt hårt. De har helt enkelt mer kraft och ordnar en längre kamp. Men att fixa ett tillförlitligt test (nog många gäddor i den längden) i sommarvarmt vatten är inte lätt... Alternativet kunde vara att ha bromsen ställd då pass att varje gädda får en kamplängd i stil med vad säg en pelagiskt levande (sådana tycker jag är starkare än andra) 12 kilosgädda ger i sommarvarmt vatten. Att alla gäddor försöker fightas lika länge, ett visst antal minuter. Blir ju inte helt äkta, men ändå mycket relevant då många även fightar gäddor i mellanklassen länge. Alla catch and releasefiskare fightar ju inte hårt. Kan tyckas att det inte är så humant att testa så. Men istället om testet visar att dödligheten är hög på långa fighter i varmt vatten så vet alla att det verkligen finns fakta på detta. Då kan ingen ursäkta sig själv med att det ej finns någon bra studie om detta. Fler skulle använda grövre grejor och göra kortare kamper, fler skulle kanske rentutav hoppa över en del fiskepass efter gädda på sommaren. Luftexponering mot återhämtning Fränstam skriver: "Det fanns mot vad jag hade förväntat mig ingen skillnad i återhämtning hos gäddor som luftexponerats under en minut eller tre minuter. Det verkar alltså som om luftexponeringen inte har någon större betydelse på återhämtningen så länge gäddan inte blöder. Som sportfiskare kan man alltså utan problem luftexponera sin fångst exempelvis för dokumentering i upp till tre minuter utan att gäddan verkar ta skada. Målsättningen bör däremot alltid vara att undvika luftexponering och om nödvändigt hålla den så kort som möjligt. Arlinghaus et al. (2009) rapporterade om att fisk som luftexponeras utsätts för en beteendestörning vilken ökar med luftexponeringstiden. Det fanns signifikanta skillnader i att ju längre gäddan luftexponerats desto mer vilade den jämfört med kontrollfisk första timmen och tog längre tid på sig efter återutsättningen till första förflyttningen. Det fanns även en stark trend åt att desto längre gäddorna luftexponerades, desto kortare sträcka simmade de den första timmen efter återutsättning. Det är därav av högsta betydelse att gädda luftexponeras i så kort tid som möjligt i samtliga situationer för att beteendestörningen av fångsten skall bli minimal." Antal kritiskt krokade gäddor styrs bland annat av storlek på bete och betestyp Intressant att fångsterna innan och efter lek ej visade någon skillnad på hur djupt betena satt. Inte heller var det någon skillnad på en eller två trekrokar. Ingen skillnad på blödning av mjukt eller styvt spö. Chansen för att gäddan blödde var orelaterad till gäddans längd, vatten- eller lufttemperatur. Däremot så fanns det skillnad i vilka beten som tenderade att krokas djupt. Tyvärr så var bara 4 gäddor fångade på jigg, 3 på skeddrag och bara en på levande bete, så dessa 3 betestyper säger inte så mycket. Men då är det 6 betestyper kvar som hade mellan 24 till 410 landade gäddor, stort nog för att få ett relevant utfall. Nedan är antal procent kritiskt krokade gäddor per betestyp. Kolumnen längst till höger visar antal fångade gäddor per bete. Man kan se att det är relativt stora skillnader i krokning, spinnfluga flest kritiskt krokade följt av bucktail. Sedan ytterligare ett hopp ned till de andra.   Spinnfluga 23,7 % 198 Bucktail 17,6 % 74 Softbait 12,5 % 24 Jerkbait 10,5 % 410 Vobbler 9,8 % 51 Tailbete 8,5 % 106 För att förenkla det hela kan vi kort sagt räkna bort övriga faktorer och då kommer vi fram till detta. Att om allt sköts okey, som kamp och tid ovan ytan etc. Så blir det två kritiska punkter kvar. Jag vill räkna in att långa kamper i varmt vatten är en kritisk punkt. Detta är något vi (och andra) helt enkelt tyckt oss märka tydligt. Den andra är således det som de kom fram till i undersökningen att det främst är blödningar, indirekt krokplacering som påverkar dödligheten. Djup krokning i sig visade sig inte vara någon fara, så länge det inte blev kraftiga blödningar. Av de 5 gäddor som dog så var 3 av dem krokad i ventralaortan. 2 av gäddorna var pigga vid återutsättning medan 3 hade slö återhämtning. Så vad gäller dödsfall på grund av blödning så verkar det svårt att kunna avgöra utgången på hur pigg den ser ut då den sätts tillbaka. Storlek på beten (tidigare studier har som väntat visat att stora beten har svårare att krokas djupt) och betestyp är en faktor som kan avgöra hur djupt det krokas. Viktigt med snabba krokningar, något att tänka på inte minst vid fiske med betesfisk. Testen pekar på att gäddor som krokas i någon gälbåge har stor chans att överleva. 3 gäddor råkade krokas så att en gälbåge slets av men samtliga överlevde. Plus att de fick upp 3 gäddor som tidigare fått avslitna gälbågar. Det är samma som min erfarenhet är, att man fått gäddor med skadade gälbågar. Dock så finns det tecken som pekar på att vissa av dem har sämre kondition. Sedan vet man inte om de kan ta igen det senare eller om rent ut av vissa av dem dör på sikt. Fränstam hänvisar också till en massa andra studier i sin avhandling. Där kan man finna att angelkrok verkar vara ett kasst val för återutsättning: "I en studie av Dubois et al. (1994) isfiskades gädda med levande bete. All fångad fisk sumpades i plastboxar för att sedan förflyttas för 48h observation i kassar. I detta försök rapporterades en låg mortalitet < 1 % för fisk fångad på trekrok (N=161) medan mortaliteten var hela 33 % för fisk fångad på angelkrok (N=24)". Jag har också gjort om artikeln Knipövningar ger större gäddor, där har jag bland annat lagt in ytterligare material hämtat från Fränstams avhandling, länk: Här är en video där Fränstam och Rimfrost fiskar gädda och visar C&R. Man får också se hur en boj sätts på gäddan på samma sätt som i hans studier. Filmen: Krister Wallmark Maj 2010